Svar i Kalla Fakta-debatt.

Veckans Kalla Fakta behandlade ämnet övermedicinering inom psykiatrin. Hela mitt inlägg i debatten på tv4s hemsida kommer inte med, varför jag nu publicerar hela mitt svar här för alla som vill läsa.

[Här börjar ett citat från annan person]((( Eva leg. psykolog skrev:
För det första är det sorgligt att Kalla Fakta gör ett program utan någon som helst kunskap kring ämnet! Alla som är verksamma inom psykiatrin vet att självskada i sig inte är en sjukdom och att det inte heller finns någon medicin som medicinerar bort beteendet. Självskador är symptom på någon annan problematik och det är den som är anledningen till att man sätter in medicin. Det är naturligtvis inte önskvärt att läkarna ska sätta in så mycket medicin som dem tvingas göra men i många fall gör dem det i ren desperation eftersom att dem är ytterst ansvariga för patientens liv. Hade det funnits resurser till fler psykologer och om läkarna var fler hade detta inte längre varit ett lika stort problem. Allt handlar i slutändan om resurser och det borde vara programmets fokus. Situationen kan nu istället att förvärras eftersom resurserna inte ökar och föräldrar kommer vägra barnen medicin. Har vi otrur leder detta till fler självmord! Kalla fakta tror sig själva vara samhällsräddare men i detta fall snarare samhällsförädare!
))) [Här slutar citatet]

Ehe... Har damen själv varit patient på en psykiatrisk vårdavdelning månne? Förmodligen inte då du talar i nattmössan.
Och det handlar inte i första hand om "resurser" eller pengar som jag antar att du syftar på i första hand. För ska vi titta bland de landsting som har MINST pengar per psykpatient, i mitt exempel; Halland, så har de också några av landets mest nöjda patienter. Och eftersom jag har haft "förmånen" att uppleva både psykvårdsavdelningar i både Malmö (som har mer pengar per patient) och Halmstad så måste jag säga att de som vinner med hästlängder är *trumvirvel* Halmstad! För där fortbildas personalen hela tiden, det tar sig tid att lyssna, ibland knackar de på ens, ofta privata, rumsdörr bara för att kolla läget och snacka en stund. Under inläggningstiden testast man kontinuerligt för att personalen ska kunna veta hur du mår, utan att du direkt behöver säga det. Problemet ligger mest hos läkarna i Halland. I Malmö är det i princip bara kaos och anmäler du avdelningarna så händer inte ett enda jävla smack för chefen för psykiatrin i Malmö är totalt oengagerad i sitt arbete.

Och det är nog mest det som behövs inom psykiatrin, engagemang! Att man bryr sig om vad man jobbar med, att man intresserar sig för sitt yrke överhuvudtaget. För alla de hemskheter som folk innan mig har beskrivit, och även ännu värre saker, händer dagligen på vårdavdelningar runt om i Sverige. Och det handlar inte bara om barn- och ungdomar, utan vuxna människor som mer eller mindre omyndigförklaras med orden "du har ingen sjukdomsinsikt" när de klagar på den överdrivna medicineringen. Man kan också låsas in mot sin vilja trots att inget självskadebeteende eller annat våldsbenägenhet föregår (detta har jag själv fått uppleva). På de värsta ställena mobbas dessutom den personal som faktiskt försöker hjälpa patienterna genom att frysas ute helt från "gemenskapen" på avdelningarna (har även bevittnat detta med egna ögon) och man sitter öppet framför patienterna och diskuterar sina "hemska" kollegor. Är det vård? Och är det verkligen patienterna som är MEST sjuka i den här j-a soppan? Varför får psykiatrin, generellt sett, fortsätta leka Dr Mengele? Jag känner mig, liksom många andra före mig här, blåst på livet, som en försökskanin och rakt av lurad av folk man ska kunna lita på enligt lag. På mindre än 3 år fick jag minst 14 olika mediciner, den ena värre än den andra och fortfarande är ingen adekvat diagnos ställd, så jag slutade ta min medicin förra året, eftersom jag mådde betydligt bättre utan och sa det till min läkare som då "friskförklarade" mig och skickade hem mig med bara 14 dagars sjukskrivning (jag har varit långtidssjukskriven fram till detta inträffar) och uppmaning om att "rehabilitera" mig själv. Tack och hej! Kan även tillägga att min fd läkare är något av en rockstjärna inom psykiatrin och även skrivit läroböcker. Ergo, en läkare med bra rykte bland sina egna är inte det samma som en bra läkare till patienter.
Hade jag nu varit någon annan än den jag är så hade jag förmodligen tagit livet av mig i detta skede, för hela mitt säkerhetsnät försvinner utan bevis på min kraftigt nedsatta arbetsförmåga. Istället fick jag jaga runt som en galning efter en läkare som ville hjälpa mig och det var inte en psykiater utan min husläkare på vårdcentralen jag går till. HAN lyssnar och känner mig...Han utgår inte från en diagnos när vi pratar utan från mig.
Nu har jag, efter många om och men (och ca 20 år tid), fått tag på en riktigt bra psykiater som faktiskt vägrar ställa diganos på mig förrän jag genomgått flertalet tester. Varför kan inte alla läkare vara sådana?
Nu har jag förmodligen redan skrivit mer än ni orkar läsa, men jag skulle kunna fortsätta och berätta om psykiatrins brister i veckor om inte månader. För jag lovar dig Eva, de är långt fler än det som är bra med psykiatrin idag. Och jag tycker det sorgligaste är att folk som du är så hemmablinda att ni inte ser att folk lider i eran "vård".

Tack för ordet.