Sorgen som aldrig tar slut.

Idag är det 22 år sedan min mor dog. Man kan tycka att sorgen borde minska med åren, men för mig gör den inte det....Jag skulle nästan vilja hävda att den blir värre för varje år. Visst, jag kanske aldrig hade möjlighet att bearbeta sorgen när jag skulle men tiden ska ju läka alla sår, eller? November är den jobbigaste månaden för mig varje år...Inte minst för att jag vet att min bror har/hade det värre än mig och jag vet aldrig hur jag ska hantera det hela. Ni förstår, min mor dog 2 dagar innan hans 15-årsdag och jag minns fortfarande hur icke-glad han var för sin nya moped som han önskat sig. Det var en svartmetallic Puch Dakota och min bror var bara olycklig. Jag förstod inte varför och då var jag ändå den som sett min mor ligga där, livlös, mager och alldeles nydöd. Jag visste och förstod vad döden innebar, men någonstans tänkte jag att någon i familjen "skojade" med mig och att hon en dag skulle komma hem och att allting skulle bli som det var innan hon blev sjuk. Så blev det inte alls. Istället fick jag plötsligt bli vuxen och ta hand om min far som gick ner sig i sorg och sprit. Som om inte det räckte så blev även han sjuk i TBC 1 år senare...Han återhämtade sig från sjukdomen, men aldrig från sorgen och det blev mitt liv de följande åren. Jag gick sällan till skolan, sov på dagarna och vakade på nätterna. Vi bodde mitt ute på en åker och jag hade inga vänner förutom mina katter och senare även min häst, släkten övergav mig till stor del efter min mors bortgång. Men hur bra djur än är för ens mentala hälsa så kan de inte rädda en 7-åring från ett helvete. Jag tror iofs att jag har djuren att tacka för att jag behöll "vettet", de gav mig ändå någon form av outlet och kärlek tillbaka.

Skit samma, det gör för ont att fortsätta skriva för tillfället, jag vill mest meddela att jag mår skit och saknar min mor. Har aldrig velat prata med henne så mycket som just nu. Jag gör som min far och super bort sorgen istället, det är enklare och för min del får alkoholen aldrig övertaget, det går över...Men just nu gör det väldigt ont och jag är enormt ensam. Skål!