Varför jag gnäller så mycket.

På grund av dagens reaktioner på mina tweets samt påtryckningar från @SuviAndersson (Hihi) tänkte jag försöka förklara min situation för er som tycker jag är en gnällig jävel.

Ungefär så här börjar 98% av mina dagar:

*Vaknar i panik, olidlig smärta och/eller tårar är sällan frånvarande. Har jag drömt under natten så är det i princip alltid ångest- eller stressdrömmar där jag antingen blir jagad, sitter fast, tvingas äta mina djur eller liknande mysigheter. Ibland har jag skurit handflatorna blodiga med mina egna naglar för att jag krampat ihop under natten.

*Nästa steg är att ta sig upp ur sängen/soffan (beroende på var min kropp bestämt sig för att somna)

*Nästa steg är fortfarande att ta sig upp.

*Därefter sitter jag, ofta med huvudet mellan knäna eller stödd av händerna och väntar på att hela världen ska sluta snurra och att jag ska sluta må illa.

*Efter en halv cigarett vinglar jag ut i köket för att brygga kaffe. Tiden detta tar varierar, men vanligtvis mellan 10-30 min beroende på hur många ggr jag tappat bort mig/kaffekoppen/kaffekannan/balansen.

*Eftersom mina katter är de bästa i hela världen så påminner de mig om att det är dags att ge dem frukost. (De uppmärksammar mig även på annat som är fel...glömda spisplattor, glömd kaffebryggare osv <3 )

*Stapplar bort till mitt skrivbord och sätter mig vid datorn i väntan på kaffet. Glor.

*Ibland tar det en stund att ta sig tillbaka till köket för att hämta kaffet, detta kan bero på både glömska och brist på energi.

*2-3 timmars kaffedrickande medan jag försöker väcka hjärnan genom att läsa vad som hänt medan jag sov. Detta funkar sällan och jag är oftast nästan lika roddig i huvudet efter kaffet som jag var innan.

*Klockan 10.00 ringer medicinlarmet. Hjärtmedicinen äts ungefär 30-40min efter det eftersom jag hinner glömma varför larmet ringer. (Tack du som uppfann snooze-funktionen).

*Nånstans runt 11-12 brukar jag ge upp dagens försök till värktablettfri dag och äter en av mina värktabletter, någon timme senare när morfinet gör att smärtan släpper klarnar även hjärnan, för nu behöver den inte hänga upp sig på smärtan längre.

Denna ”lycka” (smärtan försvinner, men på bekostnad av andningen då mina mediciner krockar) varar ungefär i 4-5 timmar då jag försöker få alla dagens bestyr avklarade, om jag orkar vill säga...Oftast hinner jag bara med de saker jag gör för att få in lite pengar...Eventuellt orkar jag handla på vägen hem, om det inte är överdrivet mycket folk i affären vill säga, då hoppar jag hellre över att äta den dagen om det innebär att jag slipper den stressen, ilskan och irritationen det innebär för mig att gå in i en stor flock av människor som jag inte kan kontrollera. Har flera gånger svimmat av i affärer pga detta vilket gör att jag nästan alltid ringer upp en kompis som kan distrahera mig ifall jag tvingas handla ensam, vilket nästan alltid är fallet. Detta gör även att jag inte klarar av att storhandla själv.

Väl innanför dörren hemma igen brukar energin ta tvärstopp, de sista metrarna går jag nog enbart med hjälp av viljestyrka och adrenalin. Inte sällan börjar tårarna rinna okontrollerat nu också. Ett annat alternativ är att jag sätter mig och bara stirrar, igen... Och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra nu..? Äta..? Nej, aptit har jag ingen än... trots att jag varken ätit eller druckit något annat än kaffe under dagen. Jag är nog törstig, men då måste jag gå ut i köket och hämta något att dricka..det är jättelångt till köket känns det som, så jag skippar det tills jag är så torr i munnen att jag börjar få problem att svälja...munnen klibbar ihop. Vid det här laget har värktablettens effekt försvunnit och smärtan kommer krypandes tillbaka...Som vanligt har jag överansträngt mig under dagen eftersom jag inte tillfört kroppen något nytt bränsle vilket gör att om jag inte tar min specialmedicin nu så vet jag att hela kvällen kommer att gå i smärtans tecken. Efter intaget börjar kroppen slappna av, smärtan avtar och det börjar kännas som en bra idé att äta och dricka, ibland blir jag t o m lite hungrig eller sugen på nåt, men bara ibland. Även det annars konstanta illamåendet försvinner och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva, för nu kan jag iaf skratta utan att det känns överdrivet konstlat.
Det är nu kväll...Klockan är oftast 18-20 när jag orkar ta mig till köket för att krafsa ihop någon form av föda, 15 min brukar vara så lång tid maten får lov att ta innan jag tappar både fokus, energi, intresse och aptiten igen. Detta är dessutom oftast den enda gången jag äter något som kan räknas som ”mat” under dygnet. Ofta kombinerar jag maten med att ligga ner och glo på mina serier som jag är smått beroende av. För att både kunna fokusera på vad som händer på min tv samt somna i rimlig tid måste jag även inta mer av min specialmedicin ett par ggr till under kvällen, har jag tur somnar jag innan klockan slår midnatt. Men det där kan variera kraftigt, antingen kan jag inte somna alls, eller så däckar jag fullständigt bara nån timme efter att jag kommit hem och kan utan problem sova i 15 timmar eller så. Men oftast somnar jag lite för sent och vaknar minst en, oftast 3-4 ggr per natt antingen pga smärta eller mardrömmar, inte sällan dränkt i kallsvett och med ett rusande hjärta. Klockan blir morgon. Repeat.

Detta är bara hur jag mår och bara en liten bit av det, för jag pallar ärligt talat inte skriva om resten just nu, för det tär något enormt på mig att berätta detta för er egentligen och jag skulle ljuga om jag sa att tårarna inte runnit under tiden jag skrivit detta. Utöver allt detta har jag en massa absurda problem som jag inte kan påverka nämnvärt. Men mer om de någon annan dag I says, för nu kallar tvätten på mig...Gnh.

Jag kan inte längre hålla tillräckligt länge i en penna för att kunna skriva mer än några få meningar och ibland kan jag varken höra, se ordentligt eller prata som en normal människa, så jag är tacksam över att jag fortfarande kan kommunicera med världen via mitt tangentbord.