Det här är mitt liv. Det går inte över.

Jag skriver detta inlägg pga reaktionerna jag fick på ett par tweets jag skrev igår. Det kom alldeles för många frågor och tillrop som jag känner är svåra att besvara på 140 tecken. Dessutom är jag alldeles för trött för att besvara er alla personligen.

Mår jag bra? Nej, inte det minsta. Kommer jag begå självmord? Troligtvis inte. Vill jag leva? Njä... Inte som mitt "liv" sett ut dom senaste åren. Har jag försökt fixa detta? Ja, flera gånger. Men det är alltid något som sätter en käpp i mitt hamsterhjul.

Många har skrivit saker som "Det kanske känns jobbigt just nu, men jag lovar att det kommer bli bättre!" och "livet är fördjävligt ibland, men man går starkare ur det!". Och det är väl ofta så folk beskriver mig, som "en stark person".... Jag vet dock inte vad detta innebär om jag är en sådan. Den här "styrkan"....är det den som gör att jag spenderar ~20 timmar i min säng varje dygn? Är det den som gör att jag gråter för att jag inte orkar laga mat idag heller? Är det min mentala styrka det handlar om? Och i så fall, borde jag inte då kunna gå och handla i en helt vanlig affär utan att känslan av att implodera var 5:e sekund infann sig? Visst, fine, i riktiga krissituationer är det jag som är lugn, samlad och organiserad, men jag kan inte leva i en konstant bilolycka.

Alla har ett "normalläge" där vardagen befinner sig, hur detta läge ser ut varierar självklart från person till person, men jag vågar ändå påstå att för de allra flesta finns det någon form av trygghet i detta vardagsläge.
Jag har snart bott i min lägenhet i 10 år. Det enda andra ställe jag bott på så lång tid är mitt barndomshem och trots det känns det fortfarande inte som "hemma" här. Jag skulle kunna säga att det beror på att 99% av all inredning är en kompromiss, men det är inte hela sanningen (dock en del av den). Innan hade jag stora mögliga hål i mitt parkettgolv som berodde på fuktskador, trasiga tapeter, ett badrum som höll på att falla ihop över mig, en spis som mer ofta än sällan smällde mina proppar, en dörr tunnare än papp som gjorde att det lät som om grannarna sprang i hallen hela tiden... Så för ungefär 1½ år sedan bestämdes det att jag skulle göra en standardhöjning av lägenheten i samband med den renovering som hyresvärden enligt lag var tvungen att ge mig. Detta kostar givetvis lite extra hyra, 1200 kr extra för att vara lite mer exakt. Då min ekonomi redan var kraftigt ansträngd ringde jag till Försäkringskassan och frågade om mitt bostadstillägg skulle höjas med motsvarande summa ifall jag gjorde standardhöjningen. Jag förklarade att jag i och med denna skulle få mer lättstädade ytor, tystare miljö pga säkerhetsdörren osv. Damen jag pratade med försäkrade mig om att tillägget skulle höjas och det var väl "självklart" att jag skulle ha ett hem som funkade för mig och mitt liv. Glad över det positiva beskedet beställde jag därför standardhöjningen. Allt skulle rivas ut och ersättas med nya fräscha saker, jag skulle få både en spis och en köksfläkt, kakel i badrummet, hela golv och en dörr som gjorde att jag inte behövde flyga i taket varje gång en granne passerade utanför. Jak var klad hest. Nu äntligen skulle jag få ett RIKTIGT hem, en nystart.

Under tiden som lägenheten renoverades blev jag erbjuden en ersättningslägenhet på andra sidan gården och då planen var att detta skulle bli ett nytt kapitel i mitt liv så slängde jag det mesta som påminde mig om de värsta åren i mitt liv. De åren då jag var så kraftigt nerdrogad av psykiatrin att jag inte fattade att personen jag hade som inneboende var kapabel att döda tre oskyldiga katter. De åren då jag bodde i en hög av sopor, när jag staplade gratistidningar längs med väggarna för att det gjorde för ont i själen att slänga dem. De åren då jag förlorade 99% av mitt sociala liv, min förmåga att hålla ihop tillräckligt mycket för att sköta ett jobb och t o m mitt utseende. Jag såg positivt på framtiden.

Vid flytten märktes det tydligt att det saknades vänner i mitt liv. Jag fick hjälp från en flyttfirma att flytta över de största grejerna och de tog även hand om sakerna jag inte längre stod ut med att titta på. Mitt personliga ombud hjälpte till när han hade tid och en gammal vän som själv är sjuk hjälpte till så mycket han orkade. Men det mesta flyttade jag själv på en liten kärra som ständigt tappade hjulen. Det var ett helvete och när de började riva lägenheten stod jag fortfarande och packade det sista. Men till slut lyckades jag! Alla grejer jag ville ha med mig till nästa livskapitel var med! Utmattad av både stressen och den fysiska anträngningen somnade jag och sov i 14 timmar. När jag vaknade igen kunde jag inte gå. Varenda muskel i min kropp gjorde fel, varenda led var uppsvullen och jag liknade mest en korsning mellan Michelingubben och Quasimodo. Mina begränsningar blev plötsligt väldigt tydliga för mig. Jag kunde inte göra om detta en gång till och jag packade inte upp mer än det absolut nödvändigaste.

Det var valår och jag hade bestämt mig för att ställa upp i valet till Region Skåne. Jag ville förbättra patientsäkerheten, göra kollektivtrafiken tillgänglig och integritetssäker samt hjälpa vårt kulturliv i regionen att blomstra med hjälp av ny teknik. Partiet jag företrädde var Piratpartiet och efter valsegern som gav oss 2 mandat i EU-parlamentet hade många av de aktiva försvunnit av olika anledningar. Kvar var jag, en valkretsledare med alldeles för många uppdrag på sitt bord och en handfull andra. Det innebar att väldigt mycket arbete föll på mig och de andra som var kvar som aktivister. Och jag ville ju att vi skulle synas så mycket som möjligt eftersom jag ville ha en plats i politiken. Jag affischerade, delade ut flyers både i brevlådor och på stan, blåste upp ballonger till barnen, pratade i radio och mycket mycket mer. Oavsett väder. Oavsett hur jag mådde. Och jag kan väl inte direkt påstå att jag tog vidare bra hand om mig själv under dessa två månader innan valet.

Tillbaka i min lägenhet skulle jag vara dagarna innan valet och jag lyckades med nöd och näppe tömma lägenheten på grejer i tid, men jag orkade verkligen inte städa den. Eftersom det inte var någon omfattande flyttstädning som skulle göras, utan då dammsugning + våttorkning av golv var det enda som krävdes (det var en sliten evakueringslägenhet) bad jag "vaktmästaren" att ordna städningen. När de städat lägenheten innan jag flyttade in tog detta 30 minuter för 2 personer och då jag vet ungefär vad en städerska kostar per timme tänkte jag att kostnaden för detta inte skulle bli speciellt hög, även om vaktmästaren "inte kunde svara på" hur mycket det skulle kosta att ta in bolaget dom brukar anlita en extra timme. Och jag var trött, så jävla trött.... Så jag beställde tjänsten i blindo kan man säga.

Jag hade tidigare under året fått en plats i projektet Hjärnkoll, men missat mitt första utbildningstillfälle pga lunginflammtion. Sista utbildningsdagen hölls dagen innan valet och kvällen avslutades tillsammans med dom nya kollegorna på Ölcaféet, skrattandes och gråtandes tillsammans. Det kändes som om jag var på väg någonstans för första gången på många år, att jag hörde hemma och faktiskt betydde något.

På valdagen vaknade jag med en ny lunginflammation. Detta var den tredje inom loppet av 11 månader och det tog lång tid att hämta sig den här gången. I valet gick det åt helvete för oss som parti i alla val(jag fick dock runt 80 personröster som jag fortfarande är ytterst stolt över) så även psyket fick en sig en rejäl knäck.
Jag repade mig så småningom och började komma på fötter igen. Men i slutet av november dök det upp en räkning från hyresvärden på ungefär 9000 kr, denna skulle vara betald innan den 15 december. Jag var i chocktillstånd. Inte nog med att man krävde 2000 kr för städningen jag beställt, man krävde även att jag skulle betala 7000 kr för en avloppsrensning som man påstod (i efterhand) bero på att jag "spolat ner kattsand". Då jag inte använder kattsand, utan papperspellets samt att stoppet fanns redan när jag flyttade in i ersättningslägenheten och inte ansåg att 2000 kr är rimligt för göra en enkel städning av en tom 2:a bad jag min Gode Man att bestrida fakturan. Jag orkade inte göra nåt själv. Ungefär i samma veva får jag reda på att mitt bostadstillägg inte alls kunde höjas med dom 1200 kr extra som man sagt, jag fick istället ~200 kr/månad.

Det var uppenbart för mig att min kropp var försvagad av alla lunginflammationer, förkylningar och all annan skit jag åkt på under året som gått och jag googlade som aldrig förr. Fanns det ingenting som kunde göra att jag mådde bättre? Som stärkte mitt immunförsvar? Som inte var en medicin jag var allergisk mot? Till slut hittade jag forumtrådar och blogginlägg från folk med liknande problem som lovordade svavel, eller MSM som det heter i hälsokostbutiken. Detta skulle inte bara stärka mitt immunförsvar, utan även dämpa smärtan, stärka musklerna, rätta till hormonflödena i kroppen och mycket mer. Eftersom jag inte hade något att förlora gick jag och köpte en burk på närmsta hälsokost (DYRT!) och började successivt öka dosen som man ska göra. Jag blev piggare, stabilare i humöret och framförallt höll alla förkylningar och andningsproblem sig undan. Fantastiskt! Men jag mådde fortfarande inte bra.

Även om jag var piggare än förr så var jag fortfarande oftast trött, svullen och grinig. Jag orkade fortfarande inte äta som jag skulle, kunde fortfarande inte alltid hålla vad jag lovat då kroppen inte alltid lydde och jag hade fortfarande ett ständigt brus i huvudet som störde allt jag företog mig.
Jag kom att tänka på en bok jag köpte några år tidigare som handlade om att bota psykisk ohälsa på naturlig väg, genom kost, träning, djurterapi och liknande saker.

Då jag numera saknar kapacitet att både läsa och förstå en hel bok började jag googla efter enklare "sammanfattningar" om vad man kunde göra med mina besvär, som dessutom inte enbart är psykiska. Jag hade bland annat hört talas om människor som enbart genom att lägga om sin kost blivit mer eller mindre symptomfria från sin fibromyalgi och de som lyckats bäst verkade vara de som åt enligt något som hette "LCHF". T o m en av läkarna som rekommenderar kosten påstås ha blivit helt frisk! Dessutom gillar jag kött, grädde, smör, ost, grönsaker och allt annat gott man fick lov att äta. Och jag HATADE att jag åt så mycket socker och annan skit bara för att dämpa mina blodsockerfall. Så jag tog ett djupt andetag och följde kosttabellen jag hittat på Doktor Dahlqvists blogg. DET FUNKADE! Visst, jag var lite tröttare än vanligt de första veckorna men det var ju fullt normalt.

Efter bara ett litet tag började vätskeansamlingarna i kroppen rinna av mig, jag sov bättre, jag kunde vara ute bland folk längre stunder och jag såg inte längre ut som en gravid val med fettskägg. Jag blev inte längre rädd för min spegelbild utan kände äntligen igen mig själv igen. Lycka! Jag började se ett ljus i tunneln och när Juli närmade sig bestämde jag mig för att göra slag i saken och åka till Almedalen. Något jag drömt om att göra i flera år, men inte vågat. @Ringblomskan hade lovat mig billigt boende (det kostade vin) och jag hade fått in tillräckligt med donationer för att ha råd med både resa och mat. Efter lite trixande lyckades jag även få tag på någon som kunde passa katterna medan jag var borta. Hatar att lämna dem och är pga min fd inneboende livrädd att jag ska felbedöma folk igen. Men jag svalde som sagt den rädslan och bestämde mig för att tuffa iväg.

Dagarna innan avresan får jag en avi som säger att jag har ett REK-brev att hämta ut på Ica. Jag ilade iväg och ser direkt att det är ett brev från hyresvärden, samma hyresvärd som Ica har, vilket personalen även uppmärksammar... Mitt blod frös till is för en stund, jag väntade inga brev från värden och enda anledningen till att man skickar rekommenderade brev är för att få kvitto på att mottagaren faktiskt sett brevet. Darrande öppnade jag brevet som förklarar att eftersom jag inte betalat fakturan på 9000 kr (den som skulle bestridas 8 månader tidigare) så får jag inte bo kvar i min lägenhet efter den 30 september. Fast besluten om att inte låta någonting förstöra min resa lämnade jag över brevet till mitt personliga ombud, jag var för arg för att prata mer med min Gode Man om saken, jag hade tjatat om den här fakturan länge och han hade lovat att han skulle reda ut saken. Det hade han alltså inte gjort, överhuvudtaget. Han hade inte ens försökt bestrida fakturan. Men jag tänkte att om det nu blir så att jag inte har något hem kvar om 3 månader så ska jag iaf göra någonting som gör mig lycklig innan dess. Resan måste bli av ändå.

Självklart lyckades jag inte sova natten innan resan och när jag kom fram hade jag inte sovit på minst 40 timmar. Förvirrad som man blir av sömnbrist ringde jag desperat runt till några partikollegor och frågade om de kunde hjälpa mig från Färjeterminalen till min slutdestination, jag förklarade att jag var rädd att gå vilse eller svimma av. Till slut fick jag napp! Micke (@ombudet4u) var på plats i Visby och trots att han inte riktigt fattade vem fan jag var så kom han, log, satte sig i en taxi tillsammans med mig och tog mig dit jag skulle.

Ringblomskans stackars make som aldrig någonsin haft någon kontakt med mig tog emot mig och var den perfekta värden. Jag var den störiga hyresgästen ingen vill ha.
I kylen hade man förberett min ankomst genom att bland annat ställa in laktosfri grädde till mitt morgonkaffe, jag fick ett eget litet rum att stöka till i (vilket jag gjorde direkt) och det fanns t o m två katter där! Bättre boende hade jag nog inte kunnat få och jag har nog aldrig haft så roligt som jag hade dom 10 dagarna, jag grät t o m av glädje minst en gång. Visst, jag fick ett och annat psykbryt, men det gick över relativt snabbt. Ringblomskan som varit på fastlandet och jobbat större delen av politikerveckan kom hem på helgen, detta var första gången vi träffades och jag förundras fortfarande över den gästfrihet som rådde trots detta. Hemresan var betydligt lugnare och trots att kattvakten kännts allmänt labil så såg jag fram emot att få komma hem, ta det lugnt och smälta alla upplevelser.

Och hem kom jag... Till en säng som inte bara var totalt nerpissad (jag hade bett vakten att hänga undan täcke och kuddar när han inte var där, för jag vet att katterna kissar på mina saker när de blir oroliga och jag har aldrig lämnat dem "ensamma" så lång tid) utan även innehöll både vaktens strumpor (under kudden) och trasiga kalsonger. Växterna jag bett honom vattna var halvdöda och lägenheten var definitivt inte lika städad som när jag åkte. Men katterna levde i alla fall!
Jag spenderade den natten sovandes på ett lager av handdukar och med filtar som kudde. Inte riktigt den avslutning som jag tänkt mig. Men enligt kattvakten var allt detta mitt fel. Hur vet jag fortfarande inte.

Hur gick det då med vräkningen? Jo, min Gode Man "löste" problemet genom att betala räkningen på 9000 kr ur egen ficka. Fick jag någon ursäkt för att han inte gjort det han lovat och därmed riskerat att jag blev hemlös? Nej. När jag försökte förklara för honom att jag nu hamnat i en väldigt konstig ställning gentemot min hyresvärd förstod han inte alls vad jag pratade om. Nu var ju problemet löst och jag skulle inte vara "så negativ". Nå väl, mitt boende var räddat och jag orkade inte tjafsa mer.

I augusti/september ringer Agria Djurförsäkringar till mig och säger att dom bara vill dubbelkolla med mig så att jag verkligen vill ha mina katter försäkrade, igen. Jag, som mig veterligen aldrig har avslutat mina katters försäkringar, frågar undrande om dom inte redan har en försäkring? "Nej, dom löpte ut i april eftersom vi aldrig fick betalt av dig" blir svaret. Chockad och halvt mållös godkänner jag självklart försäkringarna, men en av katterna har varit sjuk och jag har krävt pengar för detta, så hälsodeklarationen blir med undantag. Detta är inte första gången detta händer nämligen och förra gången det "fattades pengar" till kattförsäkringen ställde jag till med ett jävla liv och förklarade för både min Gode Man och hans personal att om det fattades pengar fler gånger så skulle dom säga till mig så jag kunde lösa det på något sätt alternativt ta pengar från mina privata medel. Jag underströk dessutom att näst efter hyra, el och hemförsäkring så var kattförsäkringen viktigast att betala. Inte inkasso eller andra räkningar som legat på hög i åratal. Som vanligt räknades inte vad jag sa, det är ju bara mina pengar och mitt liv man leker med....
Men jag svalde även detta. Och nu har jag en försäkring till Fräsmus som gäller för allting utom just det han har problem med. Jag går miste om 800 kr/6 månader till mediciner, alltså 1600 kr om året och behöver han besöka veterinär för besvären får jag betala allt ur egen ficka. Trots försäkring.

Under sensommaren träffade jag en twittrare som jag enbart tänkt på som en vän, men attraktionen som uppstod när vi väl träffades i "köttvärlden" gick inte att ignorera. Jag hade inte framgångsrikt kunnat ha en annan människa nära mig de senaste 2 åren, efter att det tog slut med mitt ex. Men nu kändes det helt plötsligt som världens naturligaste sak igen. Någonstans i detta inbillade jag nog mig själv att det handlade om känslor och jag var ruskigt svartsjuk. Så svartsjuk att jag störde mig på mig själv. Då kanske ni förstår hur han kände sig? Men någonstans insåg jag att svartsjukan var "konstgjord" eftersom jag verkligen inte är en svartsjuk person och dessutom hela tiden tyckte att jag själv var en idiot. Jag visste även att de här känslorna ökat markant sedan jag började använda gulkroppshormon som preventivmedel. Jag hade först haft P-sprutor i flera år, men eftersom hormonnivåerna blev ojämna och jag tydligt märkte av varje gång jag satt en spruta så bestämde jag mig för att operera in en P-stav i armen som jag då haft i nästan ett år. Ett år då denna typ av känslor eskalerat.

Googlare som jag är började jag ännu en gång söka svar på nätet. Fanns det något hormon- och latexfritt alternativ som inte var oanvändbara plastkondomer eller kopparspiral? Och visst fanns det! Efter en relativt kort söksession hittade jag Femcap, som är ett cervixpessar i silikon, alltså precis vad jag letat efter! Dyrt som fan var det, men jag hade bestämt mig för att ta bort P-staven och jag var inte beredd att varken göra fler aborter (jag har redan tvingats göra två) eller ge upp mitt nufunna sexliv.
Så jag ringde och beställde tid för att få staven borttagen. Och i början av oktober var det äntligen dags. Bemötandet från barnmorskan lämnade som vanligt mycket att önska, trots att jag förklarat för henne varför jag tog bort staven försökte hon övertala mig att skaffa ett annat hormonpreparat istället för pessaret (som hon inte ens visste något om), men jag var glad över att få bort skiten från armen och lyckades därför ignorera hennes negativitet.

Efter bara några dagar märktes en tydlig skillnad i mitt humör, min svartsjuka hade dämpats rejält och jag blev inte längre kräkfärdig varje gång jag såg att han skrev till nån annan kvinna på twitter (ja, SÅ illa var det)... Men livet är som det är och vi träffades bara en gång till efter detta, sen kom jag på att jag nog egentligen haft känslor för någon annan hela tiden och eftersom vi inte hade något exklusivt förhållande så bestämde jag mig för att träffa den andra under mer intima förhållanden... Sagt och gjort. Och vi klickar perfekt! Vi gör verkligen det. Det finns ingen annan person som någonsin låtit mig vara precis den jag är, hela vägen och gillar det! Och jag gillar honom enormt mycket. Han är lika störd i huvudet som jag är, han är omtänksam, snygg och...nämnde jag att han gillar och står ut med mig?

Nå väl, mitt i allt detta (dec 2011) befinner jag mig på Förvaltningsrätten, tanken var att jag skulle vara med som åskådare till @snyggbonde's förhandling angående hans djur. Som vanligt är jag för sent ute och vill inte klampa in och störa förhandlingarna med mitt chockröda hår och flåsande andning. Efter en stunds velande om vad jag ska göra medan jag väntar beslutar jag mig för att gå ner till receptionen och kolla vad det var som gick fel när min Gode Man (enligt honom) drev mitt mål mot Försäkringskassan upp till Kammarrätten. Beskedet jag får är att "det finns inget registrerat på ditt personnummer, inga mål har drivits i ditt namn", då det ljugits om skitgrejer hela hösten blir jag tyvärr inte förvånad.... Jag har helt enkelt blivit för avtrubbad för att reagera.

Vad handlade då det här målet om? Jo, det är som så att Försäkringskassan (eller Förskingringskassan som jag föredrar att kalla dem) en gång i tiden ljög för mig om reglerna för SGI (Sjukpenninggrundande inkomst) och så länge man är en myndighet så kan man ljuga om precis vad som helst och komma undan med det. Pga detta registerarade man en årsinkomst som ligger ~100 000 kr (Ja, hundratusen) lägre än den årsinkomst jag faktiskt hade en gång i tiden. Detta blir i runda slängar 4000 kr/månad efter skatt och andra avdrag och sammanlagt runt en halv miljon. Muntligen har man erkänt att man gjort fel, men "tyvärr" har jag som försäkringstagare bara 2 år på mig att överklaga (till skillnad från FK som kan kräva tillbaka pengar precis när som helst för fel som dom själva gjort) "beslutet". Att jag skickat in min deklaration som styrker det hela spelar ingen som helst roll, detta gjorde jag dessutom inom tidsfristen. Men sedan blev jag så dålig att jag låg på sjukhuset i nästan 2 månader och det hela rann ut i sanden, mycket pga min sk Gode Man.

Bara några dagar efter detta inser jag att jag inte fått något bostadstillägg överhuvudtaget i december månad och kontaktar därför FK, arg som ett bi och frågar var mina pengar tagit vägen? Damen som svarade är ungefär lika sur som jag och snäser åt mig att "ni har faktiskt inte ansökt om nytt bostadstillägg!". Jag ber om ursäkt och lägger på luren.... Hatet mot min Gode Man är nu så omfattande att jag inte vågar kontakta honom själv, inte för att han skrämmer mig, men för att jag är rädd att jag ska mordhota honom och verkligen mena det också. Mitt personliga ombud har tvingats ta ut semester i en månad över årsskiftet och jag kontaktar hans vikarie som hjälper mig att ringa till den Gode Mannen, som naturligtvis lovar att lägga ut skillanden tills man hunnit ansöka om och få in bostadstillägget. Runt den 23 januari blir min januarihyra betald, med mina pengar. Hyresvärden är märkbart irriterad och försöker luska i mitt privatliv via mitt personliga ombud och relationen till dem är nu kraftigt ansträngd.

Jag vill inte längre bo kvar här. Trots säkerhetsdörren känner jag mig fortfarande inte trygg, jag fick inte ens välja färg på mina väggar när det renoverades och pga alla smällar min ekonomi fått så kan jag inte heller göra nåt åt saken. Och nu ovanpå allting så är jag en besvärlig hyresgäst som inte betalar i tid. Flytta kan jag inte heller göra, jag har inte bara betalningsanmärkningar, utan även hyresanmärkningar. Och då pengarna som skulle räddat mig från detta troligtvis brinner inne pga att målet mot FK aldrig drivits är jag nu fast här.

Egentligen vill jag bo på landet igen, ha hästar, andas friskare luft och slippa allt buller från stadsmiljön. Men den drömmen känns väldigt långt borta nu.

Mannen jag träffade innan jul bor iofs precis som jag vill bo, men jag kan ju inte riktigt flytta in där utan att först och främst ha en offentlig relation som vi båda trivs med.
Och trots att vi funkar väldigt bra ihop har det varit svårt att ses, något som jag inte riktigt kan hantera.

Jobbigast var det nu när jag i början av året fick en infektion i livmodern och äggstockarna. Blodet pissade ur mig och första antibiotikakuren bet inte. Efter tre kurer antibiotika som jag dessutom inte riktigt tål är jag trött... Jag har knappt kunnat äta och för ett par veckor sedan fick jag en väldigt obehaglig attack som bestod av muskelkramper, synstörningar, domnade kroppsdelar och en del andra obehagliga saker. Detta beror troligtvis på att mina D-vitaminvärden är i botten. Med detta följer dessutom både paranoia, depressioner och aptitlöshet.

Igår bad jag mannen att glömma mig, för jag orkar inte sitta och vänta på att han ska komma hit och jag får inte åka till honom. Varför vet jag inte riktigt... Och det gör ont. Jag vet att han inte är elak mot mig med vilje, men jag orkar inte ha det så här. Det gör för ont att inte kunna träffa honom när jag vill. Och tyvärr är det svårt att bygga en relation på tvåtimmarsdejter som inträffar varannan vecka. Visst, vi har pratat varenda dag via Skype eller telefon, men jag vill se honom, röra honom, trösta honom när han är ledsen och skratta med honom när han är glad. Jag vill ha "allt det där" med honom, en riktig relation som betyder någonting, en relation där jag vet att någon alltid backar mig. Men jag vill inte förgås i processen.

@TureTurist frågade igår om jag "tappat allt" och ja, det känns så.... Kontrollen över mitt eget liv försvann samma dag som jag blev heltidssjukskriven, vad jag än gör så är det någon som ska godkänna det. Min ekonomi är ett skämt, om ett par dagar kommer jag inte ha råd att äta mer den här månaden, jag har inte råd att hämta ut tillskotten jag behöver för att få upp mina blodvärden, mannen som förmodligen hade kunnat bli "the one" har jag slarvat bort genom att vara rastlös och platsen där jag bor kommer förmodligen aldrig kännas som "hemma".

Och sen är det det där med sjukdomen också.... Den hjälper inte ett smack. Idag skriker både kropp och själ av smärta, jag har suttit och skrivit i snart 8 timmar och tårarna har runnit oavbrutet.

Jag hoppas att ni nu förstår lite bättre varför jag skrev som jag gjorde igår, att jag inte är självmordsbenägen, men att jag ändå inte vill leva. Inte så här i alla fall. Och jag ser ingen utväg. Det finns ingen som vill anställa mig de 20 timmarna som jag faktiskt får lova att jobba varje månad, det kostar för mycket och jag är inte vidare stabil i min hälsa. Och pga hur min ekonomi ser ut kan jag inte riktigt starta en egen firma utan att den går omkull direkt.

Jag önskar att allt det jag orkat berätta för er nu vore allt som tynger mig, men det finns så mycket mycket mer som hänt som tär något fruktansvärt på mig varje dag. Och trots att jag har orimligt många följare på twitter så kan jag räkna mina riktiga vänner på ena handen. Jag har ingen som fångar upp mig innan jag fallit till botten. Min bästa vän sen flera år tillbaka svek mig å det grövsta innan i år. Han var det närmsta en familj jag hade och jag litade blint på honom.

Jag vill absolut inte förminska er som hörde av er igår, men var är ni alla andra dagar? Missuppfatta mig inte, jag vet att ni har era liv att hålla på med, men det är märkligt att vissa bara bryr sig när jag till slut fått nog och vrålar efter hjälp. Tror ni att allt bara "går över" för att jag drar ett skämt? Jag kanske är egoistisk nu, men i min värld är även jag värd vänner som inte sviker, som hör av sig ibland utan baktankar. (Ni som redan gör detta räknas alltså inte in nu, så inga sura miner från er plz).

Orkar inte skriva mer nu, men har ni orkat läsa hela vägen hit så är jag mer än nöjd. Nu vet ni lite mer om hur mitt liv ser ut och varför jag inte vill leva det längre.

Ni som ringde igår: Jag älskar er av hela mitt hjärta och det hoppas jag att ni vet.