Hej, det är jag igen.
Det har varit en turbulent sommar i mitt liv. Mycket har hänt, både bra och dåligt.
Som en del av er vet så vann jag äntligen mot sjukvården för ca 1 månad sen när min "hypokondri" och diverse psykiatriska diagnoser istället blev till en enda diagnos; Fibromyalgi. Samtidigt som detta är en enorm vinst för mig, eftersom jag (kanske) slipper blickar som säger "fatta att det är psyket det är fel på och inte kroppen", så vet jag att detta är något som jag troligtvis får leva med resten av mitt liv, med allt vad det innebär (har nästan alla symptomen på den listan, mer eller mindre, från och till).
Hur jävla illa det faktiskt är fick jag erfara när jag för ett par veckor sen skulle flytta mitt bohag till en ersättningslägenhet under tiden som de (ÄNTLIGEN!) renoverar mitt hem. Jag tog som vanligt på mig alldeles för mycket fysiskt arbete och efter två dagars massivt slit (för vem som helst då) och alldeles för lite sömn vaknade jag efter 14 timmars sömn med en fullständigt ihopkrampad kropp. Kunde inte gå, inte använda mina händer, bara att ta sig till toaletten var ett helt företag (sorry for tha TMI). Nej, det här är ingen form av "träningsvärk", min kropp reagerar bara väldigt konstigt på fysisk ansträngning och oftast är reaktionen så pass fördröjd att man inte ens KAN "sluta i tid", utan helt enkelt går över gränsen om och om igen eftersom det är dagsformen som avgör hur mycket man kan hantera just den dagen. Ja, ni kanske förstår problemet?
Mina sista saker packade jag fortfarande medan de började riva min lägenhet, de sista grejerna bar jag ut när i princip allting var rivet. Rivningskillarna var jätteschyssta och hjälpte mig att packa ner och slänga det sista. Tyvärr råkade de även slänga lite saker som jag egentligen skulle behålla och eftersom Försäkringskassan höll på att krångla med min sjukersättning innan i år har jag i princip levt på luft och måste nu även betala tillbaka pengar till socialen som jag fått låna under tiden som Försämringskassan hållt på med sitt trams. Ergo, jag har inte råd att köpa nya grejer. Saknar t ex en mopp till mina golv nu. :| (Ni kan kalla mig Svartfot nu, det är mitt nya indiannamn... Snubbelfot Svartetass funkar också ;P)
Fräsmus har blivit lite bättre med sina sår efter medicinering, men vi har varit på flera veterinärbesök som jag inte riktigt hade råd med. Visst, jag kommer få tillbaka lite pengar från Agria (hoppas jag iaf), men det kommer inte att vara imorgon eller nästa vecka för jag är så trött att jag inte ens orkar sätta mig med kvitto, blanketter, recept och allt annat bjäffs man måste fylla i innan man kan kräva pengar. Jag ska även komma på i vilken av de "viktiga" flyttlådorna jag har lagt hans papper. Och nu måste både han och brorsan kastreras innan vi flyttar tillbaka (~1 september). Ytterligare pengar jag inte alls har.
Varje vecka kostar katterna mig ~350 kr för mat och strö (de är stora killar allihopa nu) + försäkring på det. Idag har jag köpt så att de klarar sig veckan ut, men jag har bara 100 kr kvar till oss alla fyra fram till den 18 augusti. På söndag tar min hjärtmedicin slut och en påfyllning kostar nära 200 kr eftersom jag ännu inte kommit över första högkostnadsspärren.
Ännu en gång går inte min ekvation ihop och denna gången har jag inte ens någon matbuffert att ta till i min frys. Jag är fullständigt black nu. Inga pengar på mitt sparkonto, inga pengar i min sparkatt, jag har seriöst inte ens pantflaskor kvar att tillgå nu och börjar känna mig lite lätt desperat. De flesta av mina vänner i köttvärlden har det sämre ställt än mig och de som inte har det har redan ställt upp så jag skäms med både pengar, skjutsningar, flyttning osv.
Jag hatar verkligen att tigga och nu är det andra gången i år som jag gör det, men eftersom jag är så fullständigt slut i kropp och själ som jag är nu så ber jag er, SNÄLLA HJÄLP MIG!
Till och med mitt Flattrkonto har gett upp nu eftersom jag inte haft en tjuga över att betala min avgift med, så vill ni donera en slant åt mig så gör det på följande bankkonto:
Handelsbanken
Clearingnummer: 6761
Kontonummer: 365 890 898
ALLA DONATIONER ÄR VÄLKOMNA! - Ingen peng är för liten. :)
Jag tackar er på förhand och hoppas att ni kan hjälpa mig.
//Pirattanten
onsdag 4 augusti 2010
onsdag 31 mars 2010
Donera mera!
Vill börja med att påminna er om att i morgon är sista dagen att donera till Piratpartiets valsedlar i lokalvalen. Eftersom jag ställer upp i valet till Region Skåne 2010 så tycker jag att alla som gillar mig (hehe :D) ska skänka en femma genom att skicka ett sms till nummer 72550, sms:et ska ha texten “pps 5″ för att donera 5 kr.(Kostnaden blir 5 kr + ev SMS-taxa.)
Man kan naturligtvis skänka mer än så och hur man går tillväga samt saldo på vårt konto hittar du här: http://syd.piratpartiet.se/
Nu till ett ekonomiskt problem av mer personlig karaktär. Som jag har skrivit innan så riskerar jag att stå utan eller få betydligt mindre pengar under (minst) 2 månaders tid (juni,juli). Jag har försökt spara ihop pengar för att iaf ha lite pengar att handla mat för under den här tiden, men har idag varit tvungen att lägga nära en tusenlapp på ett veterinärbesök för Fräsmus som fått otäcka sår på tass och nos som inte vill läka av sig själv. Detta ska även följas upp om två veckor vilket betyder ytterligare kostnader och slutet på mitt sparkapital.
Jag kommer även att behöva kastrera samt vaccinera både Fräsmus och hans bror Morris de närmsta månaderna (något som det var menat att sparpengarna skulle täcka från början) vilket innebär ytterligare kostnader jag inte kommer att ha råd med ifall det går riktigt illa. Jag vet att detta inte är någon annas problem än mitt, men om t ex hälften av alla som följer mig på Twitter hade skänkt en tia eller så hade det hjälpt mig enormt mycket.
Jag hatar verkligen att tigga och om jag får möjlighet så vill jag gärna kunna betala tillbaka evt "gåvor". Så ifall du vill ha tillbaka din tia när jag blivit svinrik politiker så meddela mig vem du är. :D Naturligtvis går det även bra att vara så anonym som banken tillåter.
Pengar kan man sätta in på Handelsbanken, Clearingnr: 6761 Kontonr: 251 001 792
Med hopp om att jag fortfarande har några karmapoäng att inkassera; Tack på förhand!
Man kan naturligtvis skänka mer än så och hur man går tillväga samt saldo på vårt konto hittar du här: http://syd.piratpartiet.se/
Nu till ett ekonomiskt problem av mer personlig karaktär. Som jag har skrivit innan så riskerar jag att stå utan eller få betydligt mindre pengar under (minst) 2 månaders tid (juni,juli). Jag har försökt spara ihop pengar för att iaf ha lite pengar att handla mat för under den här tiden, men har idag varit tvungen att lägga nära en tusenlapp på ett veterinärbesök för Fräsmus som fått otäcka sår på tass och nos som inte vill läka av sig själv. Detta ska även följas upp om två veckor vilket betyder ytterligare kostnader och slutet på mitt sparkapital.
Jag kommer även att behöva kastrera samt vaccinera både Fräsmus och hans bror Morris de närmsta månaderna (något som det var menat att sparpengarna skulle täcka från början) vilket innebär ytterligare kostnader jag inte kommer att ha råd med ifall det går riktigt illa. Jag vet att detta inte är någon annas problem än mitt, men om t ex hälften av alla som följer mig på Twitter hade skänkt en tia eller så hade det hjälpt mig enormt mycket.
Jag hatar verkligen att tigga och om jag får möjlighet så vill jag gärna kunna betala tillbaka evt "gåvor". Så ifall du vill ha tillbaka din tia när jag blivit svinrik politiker så meddela mig vem du är. :D Naturligtvis går det även bra att vara så anonym som banken tillåter.
Pengar kan man sätta in på Handelsbanken, Clearingnr: 6761 Kontonr: 251 001 792
Med hopp om att jag fortfarande har några karmapoäng att inkassera; Tack på förhand!
onsdag 17 mars 2010
Nummer 9!
Igår kväll fick jag (till min förvåning) reda på att jag hamnade som nummer 9 av 29 på listan av kandidater till Region Skåne för Piratpartiet i höst. Efter lite scoutande har jag även insett att vissa över mig på listan har bett om att slippa vara på valbar plats, vilket i sin tur kan leda till att jag hamnar ännu högre upp. Detta börjar bli påtagligt läskigt nu! :D Naturligtvis är detta samtidigt väldigt spännande för mig, jag har ju inte gjort någon större nytta sen jag blev sjukskriven för 6 år sen, förutom att utforska just hur Region Skåne EGENTLIGEN fungerar. Vem får bäst sjukvård och varför? Varför har vi "säkerhetskameror" på bussarna när den största faran är att chafförerna inte kan köra buss? Etcetera. :D
Så nu har jag köpt en lila blus så jag kan vara snygg i alla artiklar man kommer vilja skriva om mig osv. ;D Haha. Nervositeten är påtaglig nu märker jag, varför jag väljer att avsluta detta inlägg nu innan det blir helt bananas!
Jag - Politiker.
Så nu har jag köpt en lila blus så jag kan vara snygg i alla artiklar man kommer vilja skriva om mig osv. ;D Haha. Nervositeten är påtaglig nu märker jag, varför jag väljer att avsluta detta inlägg nu innan det blir helt bananas!
Jag - Politiker.
måndag 15 mars 2010
Förskingringskassan Strikes Again!
För en vecka sen eller två skickade Försäkringskassan ett brev till min Gode Man (som vanligt "glömde" man att skicka en kopia till mig) med kontaktuppgifter till min nya handläggare, dvs den som ska handlägga min ansökan om sjukersättning. På pappret står det även "Vi beräknar att handläggningen av ditt ärende tar cirka 120 dagar men vi arbetar på det så fort vi kan."
*host* Bullshit *host*
Den dagen en handläggare på FK jobbar så fort den kan kommer hela deras system att kollapsa. :|
Nog om det och åter till saken; Jag fyller 30 i maj, det betyder att jag inte längre har rätt till aktivitetsersättning efter det och handläggningstiden för nästa ersättningsnivå är FYRA månader. Någon mer än jag som ser att den här ekvationen inte går ihop? Både jag, mitt ombud och min gode man/advokat förutsätter att de har en lösning som gör att jag ändå får ersättning de två månader som jag riskerar att stå utan aktivitetsersättning. FEL! Efter ett samtal med min nya handläggare får jag förklarat för mig att ifall de inte har fattat beslut i tid så är jag hänvisad till de sociala myndigheterna och deras försörjningsstöd. "Va?" Säger jag här "Hur kan detta ens vara möjligt? Jag har ju faktiskt lämnat in min ansökan i tid?". Efter lite lätt knapprande på sin dator inser även min handläggare att så är fallet och svarar "Jaha, ja...då är det väl din fd handläggare som inte har koll på hur lång handläggningstid vi har." Errh.. Jaha? Och detta är mitt fel...HUR? VARFÖR ska jag straffas för att en myndighet har gjort fel, IGEN? Allt ansvar lades på mig, IGEN.
Ungefär här informerar jag henne om att de faktiskt ligger i tvist med mig angående pengar som de blåst mig på (~300 000 i rena skattade pengar), att de satt mig i skuld, gjort mig ovän med min förra hyresvärd, i princip raderat hela mitt sociala liv och alla andra grejer som de utsatt mig för under årens gång. Och jag frågade om de verkligen tyckte att det var en bra idé att låta mig sitta här och må skit i två månader och ha hoppet som enda vän? Då hävdade hon att hon "förstod hur jag kände". What? Verkligen? Det är jag enormt skeptisk till att hon gör. Jag skulle vilja att hennes chef ber henne göra något 2 månader försent och sen drar in hennes lön i två månader (kanske) och sedan hänvisar henne till en av de mest belastade stadsdelarna i hela jävla Sverige, samtidigt som han erkänner att det egentligen är hans fel.. Men.. "hoppsan" nu läggs allt ansvar på dig! Toodles! Inte ens då hade hon varit i närheten av att förstå vad jag måste utstå mer eller mindre dagligen sen flera år tillbaka för att vara dem och andra instanser till lags.
Nu har jag dansat efter deras och andra myndigheters pipa i snart SEX ÅRS TID och det enda jag ser att jag får tillbaka är att man spottar mig i ansiktet med jämna mellanrum. Jag gör rätt, DE GÖR FEL, JAG straffas. Finns det verkligen ingen lag som kan förbjuda dem från att behandla folk så här? Upphör ens mänskliga rättigheter när man blir sjuk? Jag kan inte säga att jag är direkt förvånad över hur de resonerat och agerat även denna gång, men är förbluffad över att det verkar vara lagligt att det får gå till så här, är det så?
*host* Bullshit *host*
Den dagen en handläggare på FK jobbar så fort den kan kommer hela deras system att kollapsa. :|
Nog om det och åter till saken; Jag fyller 30 i maj, det betyder att jag inte längre har rätt till aktivitetsersättning efter det och handläggningstiden för nästa ersättningsnivå är FYRA månader. Någon mer än jag som ser att den här ekvationen inte går ihop? Både jag, mitt ombud och min gode man/advokat förutsätter att de har en lösning som gör att jag ändå får ersättning de två månader som jag riskerar att stå utan aktivitetsersättning. FEL! Efter ett samtal med min nya handläggare får jag förklarat för mig att ifall de inte har fattat beslut i tid så är jag hänvisad till de sociala myndigheterna och deras försörjningsstöd. "Va?" Säger jag här "Hur kan detta ens vara möjligt? Jag har ju faktiskt lämnat in min ansökan i tid?". Efter lite lätt knapprande på sin dator inser även min handläggare att så är fallet och svarar "Jaha, ja...då är det väl din fd handläggare som inte har koll på hur lång handläggningstid vi har." Errh.. Jaha? Och detta är mitt fel...HUR? VARFÖR ska jag straffas för att en myndighet har gjort fel, IGEN? Allt ansvar lades på mig, IGEN.
Ungefär här informerar jag henne om att de faktiskt ligger i tvist med mig angående pengar som de blåst mig på (~300 000 i rena skattade pengar), att de satt mig i skuld, gjort mig ovän med min förra hyresvärd, i princip raderat hela mitt sociala liv och alla andra grejer som de utsatt mig för under årens gång. Och jag frågade om de verkligen tyckte att det var en bra idé att låta mig sitta här och må skit i två månader och ha hoppet som enda vän? Då hävdade hon att hon "förstod hur jag kände". What? Verkligen? Det är jag enormt skeptisk till att hon gör. Jag skulle vilja att hennes chef ber henne göra något 2 månader försent och sen drar in hennes lön i två månader (kanske) och sedan hänvisar henne till en av de mest belastade stadsdelarna i hela jävla Sverige, samtidigt som han erkänner att det egentligen är hans fel.. Men.. "hoppsan" nu läggs allt ansvar på dig! Toodles! Inte ens då hade hon varit i närheten av att förstå vad jag måste utstå mer eller mindre dagligen sen flera år tillbaka för att vara dem och andra instanser till lags.
Nu har jag dansat efter deras och andra myndigheters pipa i snart SEX ÅRS TID och det enda jag ser att jag får tillbaka är att man spottar mig i ansiktet med jämna mellanrum. Jag gör rätt, DE GÖR FEL, JAG straffas. Finns det verkligen ingen lag som kan förbjuda dem från att behandla folk så här? Upphör ens mänskliga rättigheter när man blir sjuk? Jag kan inte säga att jag är direkt förvånad över hur de resonerat och agerat även denna gång, men är förbluffad över att det verkar vara lagligt att det får gå till så här, är det så?
söndag 28 februari 2010
Varför jag gnäller så mycket.
På grund av dagens reaktioner på mina tweets samt påtryckningar från @SuviAndersson (Hihi) tänkte jag försöka förklara min situation för er som tycker jag är en gnällig jävel.
Ungefär så här börjar 98% av mina dagar:
*Vaknar i panik, olidlig smärta och/eller tårar är sällan frånvarande. Har jag drömt under natten så är det i princip alltid ångest- eller stressdrömmar där jag antingen blir jagad, sitter fast, tvingas äta mina djur eller liknande mysigheter. Ibland har jag skurit handflatorna blodiga med mina egna naglar för att jag krampat ihop under natten.
*Nästa steg är att ta sig upp ur sängen/soffan (beroende på var min kropp bestämt sig för att somna)
*Nästa steg är fortfarande att ta sig upp.
*Därefter sitter jag, ofta med huvudet mellan knäna eller stödd av händerna och väntar på att hela världen ska sluta snurra och att jag ska sluta må illa.
*Efter en halv cigarett vinglar jag ut i köket för att brygga kaffe. Tiden detta tar varierar, men vanligtvis mellan 10-30 min beroende på hur många ggr jag tappat bort mig/kaffekoppen/kaffekannan/balansen.
*Eftersom mina katter är de bästa i hela världen så påminner de mig om att det är dags att ge dem frukost. (De uppmärksammar mig även på annat som är fel...glömda spisplattor, glömd kaffebryggare osv <3 )
*Stapplar bort till mitt skrivbord och sätter mig vid datorn i väntan på kaffet. Glor.
*Ibland tar det en stund att ta sig tillbaka till köket för att hämta kaffet, detta kan bero på både glömska och brist på energi.
*2-3 timmars kaffedrickande medan jag försöker väcka hjärnan genom att läsa vad som hänt medan jag sov. Detta funkar sällan och jag är oftast nästan lika roddig i huvudet efter kaffet som jag var innan.
*Klockan 10.00 ringer medicinlarmet. Hjärtmedicinen äts ungefär 30-40min efter det eftersom jag hinner glömma varför larmet ringer. (Tack du som uppfann snooze-funktionen).
*Nånstans runt 11-12 brukar jag ge upp dagens försök till värktablettfri dag och äter en av mina värktabletter, någon timme senare när morfinet gör att smärtan släpper klarnar även hjärnan, för nu behöver den inte hänga upp sig på smärtan längre.
Denna ”lycka” (smärtan försvinner, men på bekostnad av andningen då mina mediciner krockar) varar ungefär i 4-5 timmar då jag försöker få alla dagens bestyr avklarade, om jag orkar vill säga...Oftast hinner jag bara med de saker jag gör för att få in lite pengar...Eventuellt orkar jag handla på vägen hem, om det inte är överdrivet mycket folk i affären vill säga, då hoppar jag hellre över att äta den dagen om det innebär att jag slipper den stressen, ilskan och irritationen det innebär för mig att gå in i en stor flock av människor som jag inte kan kontrollera. Har flera gånger svimmat av i affärer pga detta vilket gör att jag nästan alltid ringer upp en kompis som kan distrahera mig ifall jag tvingas handla ensam, vilket nästan alltid är fallet. Detta gör även att jag inte klarar av att storhandla själv.
Väl innanför dörren hemma igen brukar energin ta tvärstopp, de sista metrarna går jag nog enbart med hjälp av viljestyrka och adrenalin. Inte sällan börjar tårarna rinna okontrollerat nu också. Ett annat alternativ är att jag sätter mig och bara stirrar, igen... Och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra nu..? Äta..? Nej, aptit har jag ingen än... trots att jag varken ätit eller druckit något annat än kaffe under dagen. Jag är nog törstig, men då måste jag gå ut i köket och hämta något att dricka..det är jättelångt till köket känns det som, så jag skippar det tills jag är så torr i munnen att jag börjar få problem att svälja...munnen klibbar ihop. Vid det här laget har värktablettens effekt försvunnit och smärtan kommer krypandes tillbaka...Som vanligt har jag överansträngt mig under dagen eftersom jag inte tillfört kroppen något nytt bränsle vilket gör att om jag inte tar min specialmedicin nu så vet jag att hela kvällen kommer att gå i smärtans tecken. Efter intaget börjar kroppen slappna av, smärtan avtar och det börjar kännas som en bra idé att äta och dricka, ibland blir jag t o m lite hungrig eller sugen på nåt, men bara ibland. Även det annars konstanta illamåendet försvinner och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva, för nu kan jag iaf skratta utan att det känns överdrivet konstlat.
Det är nu kväll...Klockan är oftast 18-20 när jag orkar ta mig till köket för att krafsa ihop någon form av föda, 15 min brukar vara så lång tid maten får lov att ta innan jag tappar både fokus, energi, intresse och aptiten igen. Detta är dessutom oftast den enda gången jag äter något som kan räknas som ”mat” under dygnet. Ofta kombinerar jag maten med att ligga ner och glo på mina serier som jag är smått beroende av. För att både kunna fokusera på vad som händer på min tv samt somna i rimlig tid måste jag även inta mer av min specialmedicin ett par ggr till under kvällen, har jag tur somnar jag innan klockan slår midnatt. Men det där kan variera kraftigt, antingen kan jag inte somna alls, eller så däckar jag fullständigt bara nån timme efter att jag kommit hem och kan utan problem sova i 15 timmar eller så. Men oftast somnar jag lite för sent och vaknar minst en, oftast 3-4 ggr per natt antingen pga smärta eller mardrömmar, inte sällan dränkt i kallsvett och med ett rusande hjärta. Klockan blir morgon. Repeat.
Detta är bara hur jag mår och bara en liten bit av det, för jag pallar ärligt talat inte skriva om resten just nu, för det tär något enormt på mig att berätta detta för er egentligen och jag skulle ljuga om jag sa att tårarna inte runnit under tiden jag skrivit detta. Utöver allt detta har jag en massa absurda problem som jag inte kan påverka nämnvärt. Men mer om de någon annan dag I says, för nu kallar tvätten på mig...Gnh.
Jag kan inte längre hålla tillräckligt länge i en penna för att kunna skriva mer än några få meningar och ibland kan jag varken höra, se ordentligt eller prata som en normal människa, så jag är tacksam över att jag fortfarande kan kommunicera med världen via mitt tangentbord.
Ungefär så här börjar 98% av mina dagar:
*Vaknar i panik, olidlig smärta och/eller tårar är sällan frånvarande. Har jag drömt under natten så är det i princip alltid ångest- eller stressdrömmar där jag antingen blir jagad, sitter fast, tvingas äta mina djur eller liknande mysigheter. Ibland har jag skurit handflatorna blodiga med mina egna naglar för att jag krampat ihop under natten.
*Nästa steg är att ta sig upp ur sängen/soffan (beroende på var min kropp bestämt sig för att somna)
*Nästa steg är fortfarande att ta sig upp.
*Därefter sitter jag, ofta med huvudet mellan knäna eller stödd av händerna och väntar på att hela världen ska sluta snurra och att jag ska sluta må illa.
*Efter en halv cigarett vinglar jag ut i köket för att brygga kaffe. Tiden detta tar varierar, men vanligtvis mellan 10-30 min beroende på hur många ggr jag tappat bort mig/kaffekoppen/kaffekannan/balansen.
*Eftersom mina katter är de bästa i hela världen så påminner de mig om att det är dags att ge dem frukost. (De uppmärksammar mig även på annat som är fel...glömda spisplattor, glömd kaffebryggare osv <3 )
*Stapplar bort till mitt skrivbord och sätter mig vid datorn i väntan på kaffet. Glor.
*Ibland tar det en stund att ta sig tillbaka till köket för att hämta kaffet, detta kan bero på både glömska och brist på energi.
*2-3 timmars kaffedrickande medan jag försöker väcka hjärnan genom att läsa vad som hänt medan jag sov. Detta funkar sällan och jag är oftast nästan lika roddig i huvudet efter kaffet som jag var innan.
*Klockan 10.00 ringer medicinlarmet. Hjärtmedicinen äts ungefär 30-40min efter det eftersom jag hinner glömma varför larmet ringer. (Tack du som uppfann snooze-funktionen).
*Nånstans runt 11-12 brukar jag ge upp dagens försök till värktablettfri dag och äter en av mina värktabletter, någon timme senare när morfinet gör att smärtan släpper klarnar även hjärnan, för nu behöver den inte hänga upp sig på smärtan längre.
Denna ”lycka” (smärtan försvinner, men på bekostnad av andningen då mina mediciner krockar) varar ungefär i 4-5 timmar då jag försöker få alla dagens bestyr avklarade, om jag orkar vill säga...Oftast hinner jag bara med de saker jag gör för att få in lite pengar...Eventuellt orkar jag handla på vägen hem, om det inte är överdrivet mycket folk i affären vill säga, då hoppar jag hellre över att äta den dagen om det innebär att jag slipper den stressen, ilskan och irritationen det innebär för mig att gå in i en stor flock av människor som jag inte kan kontrollera. Har flera gånger svimmat av i affärer pga detta vilket gör att jag nästan alltid ringer upp en kompis som kan distrahera mig ifall jag tvingas handla ensam, vilket nästan alltid är fallet. Detta gör även att jag inte klarar av att storhandla själv.
Väl innanför dörren hemma igen brukar energin ta tvärstopp, de sista metrarna går jag nog enbart med hjälp av viljestyrka och adrenalin. Inte sällan börjar tårarna rinna okontrollerat nu också. Ett annat alternativ är att jag sätter mig och bara stirrar, igen... Och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra nu..? Äta..? Nej, aptit har jag ingen än... trots att jag varken ätit eller druckit något annat än kaffe under dagen. Jag är nog törstig, men då måste jag gå ut i köket och hämta något att dricka..det är jättelångt till köket känns det som, så jag skippar det tills jag är så torr i munnen att jag börjar få problem att svälja...munnen klibbar ihop. Vid det här laget har värktablettens effekt försvunnit och smärtan kommer krypandes tillbaka...Som vanligt har jag överansträngt mig under dagen eftersom jag inte tillfört kroppen något nytt bränsle vilket gör att om jag inte tar min specialmedicin nu så vet jag att hela kvällen kommer att gå i smärtans tecken. Efter intaget börjar kroppen slappna av, smärtan avtar och det börjar kännas som en bra idé att äta och dricka, ibland blir jag t o m lite hungrig eller sugen på nåt, men bara ibland. Även det annars konstanta illamåendet försvinner och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva, för nu kan jag iaf skratta utan att det känns överdrivet konstlat.
Det är nu kväll...Klockan är oftast 18-20 när jag orkar ta mig till köket för att krafsa ihop någon form av föda, 15 min brukar vara så lång tid maten får lov att ta innan jag tappar både fokus, energi, intresse och aptiten igen. Detta är dessutom oftast den enda gången jag äter något som kan räknas som ”mat” under dygnet. Ofta kombinerar jag maten med att ligga ner och glo på mina serier som jag är smått beroende av. För att både kunna fokusera på vad som händer på min tv samt somna i rimlig tid måste jag även inta mer av min specialmedicin ett par ggr till under kvällen, har jag tur somnar jag innan klockan slår midnatt. Men det där kan variera kraftigt, antingen kan jag inte somna alls, eller så däckar jag fullständigt bara nån timme efter att jag kommit hem och kan utan problem sova i 15 timmar eller så. Men oftast somnar jag lite för sent och vaknar minst en, oftast 3-4 ggr per natt antingen pga smärta eller mardrömmar, inte sällan dränkt i kallsvett och med ett rusande hjärta. Klockan blir morgon. Repeat.
Detta är bara hur jag mår och bara en liten bit av det, för jag pallar ärligt talat inte skriva om resten just nu, för det tär något enormt på mig att berätta detta för er egentligen och jag skulle ljuga om jag sa att tårarna inte runnit under tiden jag skrivit detta. Utöver allt detta har jag en massa absurda problem som jag inte kan påverka nämnvärt. Men mer om de någon annan dag I says, för nu kallar tvätten på mig...Gnh.
Jag kan inte längre hålla tillräckligt länge i en penna för att kunna skriva mer än några få meningar och ibland kan jag varken höra, se ordentligt eller prata som en normal människa, så jag är tacksam över att jag fortfarande kan kommunicera med världen via mitt tangentbord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
