Det här är mitt liv. Det går inte över.

Jag skriver detta inlägg pga reaktionerna jag fick på ett par tweets jag skrev igår. Det kom alldeles för många frågor och tillrop som jag känner är svåra att besvara på 140 tecken. Dessutom är jag alldeles för trött för att besvara er alla personligen.

Mår jag bra? Nej, inte det minsta. Kommer jag begå självmord? Troligtvis inte. Vill jag leva? Njä... Inte som mitt "liv" sett ut dom senaste åren. Har jag försökt fixa detta? Ja, flera gånger. Men det är alltid något som sätter en käpp i mitt hamsterhjul.

Många har skrivit saker som "Det kanske känns jobbigt just nu, men jag lovar att det kommer bli bättre!" och "livet är fördjävligt ibland, men man går starkare ur det!". Och det är väl ofta så folk beskriver mig, som "en stark person".... Jag vet dock inte vad detta innebär om jag är en sådan. Den här "styrkan"....är det den som gör att jag spenderar ~20 timmar i min säng varje dygn? Är det den som gör att jag gråter för att jag inte orkar laga mat idag heller? Är det min mentala styrka det handlar om? Och i så fall, borde jag inte då kunna gå och handla i en helt vanlig affär utan att känslan av att implodera var 5:e sekund infann sig? Visst, fine, i riktiga krissituationer är det jag som är lugn, samlad och organiserad, men jag kan inte leva i en konstant bilolycka.

Alla har ett "normalläge" där vardagen befinner sig, hur detta läge ser ut varierar självklart från person till person, men jag vågar ändå påstå att för de allra flesta finns det någon form av trygghet i detta vardagsläge.
Jag har snart bott i min lägenhet i 10 år. Det enda andra ställe jag bott på så lång tid är mitt barndomshem och trots det känns det fortfarande inte som "hemma" här. Jag skulle kunna säga att det beror på att 99% av all inredning är en kompromiss, men det är inte hela sanningen (dock en del av den). Innan hade jag stora mögliga hål i mitt parkettgolv som berodde på fuktskador, trasiga tapeter, ett badrum som höll på att falla ihop över mig, en spis som mer ofta än sällan smällde mina proppar, en dörr tunnare än papp som gjorde att det lät som om grannarna sprang i hallen hela tiden... Så för ungefär 1½ år sedan bestämdes det att jag skulle göra en standardhöjning av lägenheten i samband med den renovering som hyresvärden enligt lag var tvungen att ge mig. Detta kostar givetvis lite extra hyra, 1200 kr extra för att vara lite mer exakt. Då min ekonomi redan var kraftigt ansträngd ringde jag till Försäkringskassan och frågade om mitt bostadstillägg skulle höjas med motsvarande summa ifall jag gjorde standardhöjningen. Jag förklarade att jag i och med denna skulle få mer lättstädade ytor, tystare miljö pga säkerhetsdörren osv. Damen jag pratade med försäkrade mig om att tillägget skulle höjas och det var väl "självklart" att jag skulle ha ett hem som funkade för mig och mitt liv. Glad över det positiva beskedet beställde jag därför standardhöjningen. Allt skulle rivas ut och ersättas med nya fräscha saker, jag skulle få både en spis och en köksfläkt, kakel i badrummet, hela golv och en dörr som gjorde att jag inte behövde flyga i taket varje gång en granne passerade utanför. Jak var klad hest. Nu äntligen skulle jag få ett RIKTIGT hem, en nystart.

Under tiden som lägenheten renoverades blev jag erbjuden en ersättningslägenhet på andra sidan gården och då planen var att detta skulle bli ett nytt kapitel i mitt liv så slängde jag det mesta som påminde mig om de värsta åren i mitt liv. De åren då jag var så kraftigt nerdrogad av psykiatrin att jag inte fattade att personen jag hade som inneboende var kapabel att döda tre oskyldiga katter. De åren då jag bodde i en hög av sopor, när jag staplade gratistidningar längs med väggarna för att det gjorde för ont i själen att slänga dem. De åren då jag förlorade 99% av mitt sociala liv, min förmåga att hålla ihop tillräckligt mycket för att sköta ett jobb och t o m mitt utseende. Jag såg positivt på framtiden.

Vid flytten märktes det tydligt att det saknades vänner i mitt liv. Jag fick hjälp från en flyttfirma att flytta över de största grejerna och de tog även hand om sakerna jag inte längre stod ut med att titta på. Mitt personliga ombud hjälpte till när han hade tid och en gammal vän som själv är sjuk hjälpte till så mycket han orkade. Men det mesta flyttade jag själv på en liten kärra som ständigt tappade hjulen. Det var ett helvete och när de började riva lägenheten stod jag fortfarande och packade det sista. Men till slut lyckades jag! Alla grejer jag ville ha med mig till nästa livskapitel var med! Utmattad av både stressen och den fysiska anträngningen somnade jag och sov i 14 timmar. När jag vaknade igen kunde jag inte gå. Varenda muskel i min kropp gjorde fel, varenda led var uppsvullen och jag liknade mest en korsning mellan Michelingubben och Quasimodo. Mina begränsningar blev plötsligt väldigt tydliga för mig. Jag kunde inte göra om detta en gång till och jag packade inte upp mer än det absolut nödvändigaste.

Det var valår och jag hade bestämt mig för att ställa upp i valet till Region Skåne. Jag ville förbättra patientsäkerheten, göra kollektivtrafiken tillgänglig och integritetssäker samt hjälpa vårt kulturliv i regionen att blomstra med hjälp av ny teknik. Partiet jag företrädde var Piratpartiet och efter valsegern som gav oss 2 mandat i EU-parlamentet hade många av de aktiva försvunnit av olika anledningar. Kvar var jag, en valkretsledare med alldeles för många uppdrag på sitt bord och en handfull andra. Det innebar att väldigt mycket arbete föll på mig och de andra som var kvar som aktivister. Och jag ville ju att vi skulle synas så mycket som möjligt eftersom jag ville ha en plats i politiken. Jag affischerade, delade ut flyers både i brevlådor och på stan, blåste upp ballonger till barnen, pratade i radio och mycket mycket mer. Oavsett väder. Oavsett hur jag mådde. Och jag kan väl inte direkt påstå att jag tog vidare bra hand om mig själv under dessa två månader innan valet.

Tillbaka i min lägenhet skulle jag vara dagarna innan valet och jag lyckades med nöd och näppe tömma lägenheten på grejer i tid, men jag orkade verkligen inte städa den. Eftersom det inte var någon omfattande flyttstädning som skulle göras, utan då dammsugning + våttorkning av golv var det enda som krävdes (det var en sliten evakueringslägenhet) bad jag "vaktmästaren" att ordna städningen. När de städat lägenheten innan jag flyttade in tog detta 30 minuter för 2 personer och då jag vet ungefär vad en städerska kostar per timme tänkte jag att kostnaden för detta inte skulle bli speciellt hög, även om vaktmästaren "inte kunde svara på" hur mycket det skulle kosta att ta in bolaget dom brukar anlita en extra timme. Och jag var trött, så jävla trött.... Så jag beställde tjänsten i blindo kan man säga.

Jag hade tidigare under året fått en plats i projektet Hjärnkoll, men missat mitt första utbildningstillfälle pga lunginflammtion. Sista utbildningsdagen hölls dagen innan valet och kvällen avslutades tillsammans med dom nya kollegorna på Ölcaféet, skrattandes och gråtandes tillsammans. Det kändes som om jag var på väg någonstans för första gången på många år, att jag hörde hemma och faktiskt betydde något.

På valdagen vaknade jag med en ny lunginflammation. Detta var den tredje inom loppet av 11 månader och det tog lång tid att hämta sig den här gången. I valet gick det åt helvete för oss som parti i alla val(jag fick dock runt 80 personröster som jag fortfarande är ytterst stolt över) så även psyket fick en sig en rejäl knäck.
Jag repade mig så småningom och började komma på fötter igen. Men i slutet av november dök det upp en räkning från hyresvärden på ungefär 9000 kr, denna skulle vara betald innan den 15 december. Jag var i chocktillstånd. Inte nog med att man krävde 2000 kr för städningen jag beställt, man krävde även att jag skulle betala 7000 kr för en avloppsrensning som man påstod (i efterhand) bero på att jag "spolat ner kattsand". Då jag inte använder kattsand, utan papperspellets samt att stoppet fanns redan när jag flyttade in i ersättningslägenheten och inte ansåg att 2000 kr är rimligt för göra en enkel städning av en tom 2:a bad jag min Gode Man att bestrida fakturan. Jag orkade inte göra nåt själv. Ungefär i samma veva får jag reda på att mitt bostadstillägg inte alls kunde höjas med dom 1200 kr extra som man sagt, jag fick istället ~200 kr/månad.

Det var uppenbart för mig att min kropp var försvagad av alla lunginflammationer, förkylningar och all annan skit jag åkt på under året som gått och jag googlade som aldrig förr. Fanns det ingenting som kunde göra att jag mådde bättre? Som stärkte mitt immunförsvar? Som inte var en medicin jag var allergisk mot? Till slut hittade jag forumtrådar och blogginlägg från folk med liknande problem som lovordade svavel, eller MSM som det heter i hälsokostbutiken. Detta skulle inte bara stärka mitt immunförsvar, utan även dämpa smärtan, stärka musklerna, rätta till hormonflödena i kroppen och mycket mer. Eftersom jag inte hade något att förlora gick jag och köpte en burk på närmsta hälsokost (DYRT!) och började successivt öka dosen som man ska göra. Jag blev piggare, stabilare i humöret och framförallt höll alla förkylningar och andningsproblem sig undan. Fantastiskt! Men jag mådde fortfarande inte bra.

Även om jag var piggare än förr så var jag fortfarande oftast trött, svullen och grinig. Jag orkade fortfarande inte äta som jag skulle, kunde fortfarande inte alltid hålla vad jag lovat då kroppen inte alltid lydde och jag hade fortfarande ett ständigt brus i huvudet som störde allt jag företog mig.
Jag kom att tänka på en bok jag köpte några år tidigare som handlade om att bota psykisk ohälsa på naturlig väg, genom kost, träning, djurterapi och liknande saker.

Då jag numera saknar kapacitet att både läsa och förstå en hel bok började jag googla efter enklare "sammanfattningar" om vad man kunde göra med mina besvär, som dessutom inte enbart är psykiska. Jag hade bland annat hört talas om människor som enbart genom att lägga om sin kost blivit mer eller mindre symptomfria från sin fibromyalgi och de som lyckats bäst verkade vara de som åt enligt något som hette "LCHF". T o m en av läkarna som rekommenderar kosten påstås ha blivit helt frisk! Dessutom gillar jag kött, grädde, smör, ost, grönsaker och allt annat gott man fick lov att äta. Och jag HATADE att jag åt så mycket socker och annan skit bara för att dämpa mina blodsockerfall. Så jag tog ett djupt andetag och följde kosttabellen jag hittat på Doktor Dahlqvists blogg. DET FUNKADE! Visst, jag var lite tröttare än vanligt de första veckorna men det var ju fullt normalt.

Efter bara ett litet tag började vätskeansamlingarna i kroppen rinna av mig, jag sov bättre, jag kunde vara ute bland folk längre stunder och jag såg inte längre ut som en gravid val med fettskägg. Jag blev inte längre rädd för min spegelbild utan kände äntligen igen mig själv igen. Lycka! Jag började se ett ljus i tunneln och när Juli närmade sig bestämde jag mig för att göra slag i saken och åka till Almedalen. Något jag drömt om att göra i flera år, men inte vågat. @Ringblomskan hade lovat mig billigt boende (det kostade vin) och jag hade fått in tillräckligt med donationer för att ha råd med både resa och mat. Efter lite trixande lyckades jag även få tag på någon som kunde passa katterna medan jag var borta. Hatar att lämna dem och är pga min fd inneboende livrädd att jag ska felbedöma folk igen. Men jag svalde som sagt den rädslan och bestämde mig för att tuffa iväg.

Dagarna innan avresan får jag en avi som säger att jag har ett REK-brev att hämta ut på Ica. Jag ilade iväg och ser direkt att det är ett brev från hyresvärden, samma hyresvärd som Ica har, vilket personalen även uppmärksammar... Mitt blod frös till is för en stund, jag väntade inga brev från värden och enda anledningen till att man skickar rekommenderade brev är för att få kvitto på att mottagaren faktiskt sett brevet. Darrande öppnade jag brevet som förklarar att eftersom jag inte betalat fakturan på 9000 kr (den som skulle bestridas 8 månader tidigare) så får jag inte bo kvar i min lägenhet efter den 30 september. Fast besluten om att inte låta någonting förstöra min resa lämnade jag över brevet till mitt personliga ombud, jag var för arg för att prata mer med min Gode Man om saken, jag hade tjatat om den här fakturan länge och han hade lovat att han skulle reda ut saken. Det hade han alltså inte gjort, överhuvudtaget. Han hade inte ens försökt bestrida fakturan. Men jag tänkte att om det nu blir så att jag inte har något hem kvar om 3 månader så ska jag iaf göra någonting som gör mig lycklig innan dess. Resan måste bli av ändå.

Självklart lyckades jag inte sova natten innan resan och när jag kom fram hade jag inte sovit på minst 40 timmar. Förvirrad som man blir av sömnbrist ringde jag desperat runt till några partikollegor och frågade om de kunde hjälpa mig från Färjeterminalen till min slutdestination, jag förklarade att jag var rädd att gå vilse eller svimma av. Till slut fick jag napp! Micke (@ombudet4u) var på plats i Visby och trots att han inte riktigt fattade vem fan jag var så kom han, log, satte sig i en taxi tillsammans med mig och tog mig dit jag skulle.

Ringblomskans stackars make som aldrig någonsin haft någon kontakt med mig tog emot mig och var den perfekta värden. Jag var den störiga hyresgästen ingen vill ha.
I kylen hade man förberett min ankomst genom att bland annat ställa in laktosfri grädde till mitt morgonkaffe, jag fick ett eget litet rum att stöka till i (vilket jag gjorde direkt) och det fanns t o m två katter där! Bättre boende hade jag nog inte kunnat få och jag har nog aldrig haft så roligt som jag hade dom 10 dagarna, jag grät t o m av glädje minst en gång. Visst, jag fick ett och annat psykbryt, men det gick över relativt snabbt. Ringblomskan som varit på fastlandet och jobbat större delen av politikerveckan kom hem på helgen, detta var första gången vi träffades och jag förundras fortfarande över den gästfrihet som rådde trots detta. Hemresan var betydligt lugnare och trots att kattvakten kännts allmänt labil så såg jag fram emot att få komma hem, ta det lugnt och smälta alla upplevelser.

Och hem kom jag... Till en säng som inte bara var totalt nerpissad (jag hade bett vakten att hänga undan täcke och kuddar när han inte var där, för jag vet att katterna kissar på mina saker när de blir oroliga och jag har aldrig lämnat dem "ensamma" så lång tid) utan även innehöll både vaktens strumpor (under kudden) och trasiga kalsonger. Växterna jag bett honom vattna var halvdöda och lägenheten var definitivt inte lika städad som när jag åkte. Men katterna levde i alla fall!
Jag spenderade den natten sovandes på ett lager av handdukar och med filtar som kudde. Inte riktigt den avslutning som jag tänkt mig. Men enligt kattvakten var allt detta mitt fel. Hur vet jag fortfarande inte.

Hur gick det då med vräkningen? Jo, min Gode Man "löste" problemet genom att betala räkningen på 9000 kr ur egen ficka. Fick jag någon ursäkt för att han inte gjort det han lovat och därmed riskerat att jag blev hemlös? Nej. När jag försökte förklara för honom att jag nu hamnat i en väldigt konstig ställning gentemot min hyresvärd förstod han inte alls vad jag pratade om. Nu var ju problemet löst och jag skulle inte vara "så negativ". Nå väl, mitt boende var räddat och jag orkade inte tjafsa mer.

I augusti/september ringer Agria Djurförsäkringar till mig och säger att dom bara vill dubbelkolla med mig så att jag verkligen vill ha mina katter försäkrade, igen. Jag, som mig veterligen aldrig har avslutat mina katters försäkringar, frågar undrande om dom inte redan har en försäkring? "Nej, dom löpte ut i april eftersom vi aldrig fick betalt av dig" blir svaret. Chockad och halvt mållös godkänner jag självklart försäkringarna, men en av katterna har varit sjuk och jag har krävt pengar för detta, så hälsodeklarationen blir med undantag. Detta är inte första gången detta händer nämligen och förra gången det "fattades pengar" till kattförsäkringen ställde jag till med ett jävla liv och förklarade för både min Gode Man och hans personal att om det fattades pengar fler gånger så skulle dom säga till mig så jag kunde lösa det på något sätt alternativt ta pengar från mina privata medel. Jag underströk dessutom att näst efter hyra, el och hemförsäkring så var kattförsäkringen viktigast att betala. Inte inkasso eller andra räkningar som legat på hög i åratal. Som vanligt räknades inte vad jag sa, det är ju bara mina pengar och mitt liv man leker med....
Men jag svalde även detta. Och nu har jag en försäkring till Fräsmus som gäller för allting utom just det han har problem med. Jag går miste om 800 kr/6 månader till mediciner, alltså 1600 kr om året och behöver han besöka veterinär för besvären får jag betala allt ur egen ficka. Trots försäkring.

Under sensommaren träffade jag en twittrare som jag enbart tänkt på som en vän, men attraktionen som uppstod när vi väl träffades i "köttvärlden" gick inte att ignorera. Jag hade inte framgångsrikt kunnat ha en annan människa nära mig de senaste 2 åren, efter att det tog slut med mitt ex. Men nu kändes det helt plötsligt som världens naturligaste sak igen. Någonstans i detta inbillade jag nog mig själv att det handlade om känslor och jag var ruskigt svartsjuk. Så svartsjuk att jag störde mig på mig själv. Då kanske ni förstår hur han kände sig? Men någonstans insåg jag att svartsjukan var "konstgjord" eftersom jag verkligen inte är en svartsjuk person och dessutom hela tiden tyckte att jag själv var en idiot. Jag visste även att de här känslorna ökat markant sedan jag började använda gulkroppshormon som preventivmedel. Jag hade först haft P-sprutor i flera år, men eftersom hormonnivåerna blev ojämna och jag tydligt märkte av varje gång jag satt en spruta så bestämde jag mig för att operera in en P-stav i armen som jag då haft i nästan ett år. Ett år då denna typ av känslor eskalerat.

Googlare som jag är började jag ännu en gång söka svar på nätet. Fanns det något hormon- och latexfritt alternativ som inte var oanvändbara plastkondomer eller kopparspiral? Och visst fanns det! Efter en relativt kort söksession hittade jag Femcap, som är ett cervixpessar i silikon, alltså precis vad jag letat efter! Dyrt som fan var det, men jag hade bestämt mig för att ta bort P-staven och jag var inte beredd att varken göra fler aborter (jag har redan tvingats göra två) eller ge upp mitt nufunna sexliv.
Så jag ringde och beställde tid för att få staven borttagen. Och i början av oktober var det äntligen dags. Bemötandet från barnmorskan lämnade som vanligt mycket att önska, trots att jag förklarat för henne varför jag tog bort staven försökte hon övertala mig att skaffa ett annat hormonpreparat istället för pessaret (som hon inte ens visste något om), men jag var glad över att få bort skiten från armen och lyckades därför ignorera hennes negativitet.

Efter bara några dagar märktes en tydlig skillnad i mitt humör, min svartsjuka hade dämpats rejält och jag blev inte längre kräkfärdig varje gång jag såg att han skrev till nån annan kvinna på twitter (ja, SÅ illa var det)... Men livet är som det är och vi träffades bara en gång till efter detta, sen kom jag på att jag nog egentligen haft känslor för någon annan hela tiden och eftersom vi inte hade något exklusivt förhållande så bestämde jag mig för att träffa den andra under mer intima förhållanden... Sagt och gjort. Och vi klickar perfekt! Vi gör verkligen det. Det finns ingen annan person som någonsin låtit mig vara precis den jag är, hela vägen och gillar det! Och jag gillar honom enormt mycket. Han är lika störd i huvudet som jag är, han är omtänksam, snygg och...nämnde jag att han gillar och står ut med mig?

Nå väl, mitt i allt detta (dec 2011) befinner jag mig på Förvaltningsrätten, tanken var att jag skulle vara med som åskådare till @snyggbonde's förhandling angående hans djur. Som vanligt är jag för sent ute och vill inte klampa in och störa förhandlingarna med mitt chockröda hår och flåsande andning. Efter en stunds velande om vad jag ska göra medan jag väntar beslutar jag mig för att gå ner till receptionen och kolla vad det var som gick fel när min Gode Man (enligt honom) drev mitt mål mot Försäkringskassan upp till Kammarrätten. Beskedet jag får är att "det finns inget registrerat på ditt personnummer, inga mål har drivits i ditt namn", då det ljugits om skitgrejer hela hösten blir jag tyvärr inte förvånad.... Jag har helt enkelt blivit för avtrubbad för att reagera.

Vad handlade då det här målet om? Jo, det är som så att Försäkringskassan (eller Förskingringskassan som jag föredrar att kalla dem) en gång i tiden ljög för mig om reglerna för SGI (Sjukpenninggrundande inkomst) och så länge man är en myndighet så kan man ljuga om precis vad som helst och komma undan med det. Pga detta registerarade man en årsinkomst som ligger ~100 000 kr (Ja, hundratusen) lägre än den årsinkomst jag faktiskt hade en gång i tiden. Detta blir i runda slängar 4000 kr/månad efter skatt och andra avdrag och sammanlagt runt en halv miljon. Muntligen har man erkänt att man gjort fel, men "tyvärr" har jag som försäkringstagare bara 2 år på mig att överklaga (till skillnad från FK som kan kräva tillbaka pengar precis när som helst för fel som dom själva gjort) "beslutet". Att jag skickat in min deklaration som styrker det hela spelar ingen som helst roll, detta gjorde jag dessutom inom tidsfristen. Men sedan blev jag så dålig att jag låg på sjukhuset i nästan 2 månader och det hela rann ut i sanden, mycket pga min sk Gode Man.

Bara några dagar efter detta inser jag att jag inte fått något bostadstillägg överhuvudtaget i december månad och kontaktar därför FK, arg som ett bi och frågar var mina pengar tagit vägen? Damen som svarade är ungefär lika sur som jag och snäser åt mig att "ni har faktiskt inte ansökt om nytt bostadstillägg!". Jag ber om ursäkt och lägger på luren.... Hatet mot min Gode Man är nu så omfattande att jag inte vågar kontakta honom själv, inte för att han skrämmer mig, men för att jag är rädd att jag ska mordhota honom och verkligen mena det också. Mitt personliga ombud har tvingats ta ut semester i en månad över årsskiftet och jag kontaktar hans vikarie som hjälper mig att ringa till den Gode Mannen, som naturligtvis lovar att lägga ut skillanden tills man hunnit ansöka om och få in bostadstillägget. Runt den 23 januari blir min januarihyra betald, med mina pengar. Hyresvärden är märkbart irriterad och försöker luska i mitt privatliv via mitt personliga ombud och relationen till dem är nu kraftigt ansträngd.

Jag vill inte längre bo kvar här. Trots säkerhetsdörren känner jag mig fortfarande inte trygg, jag fick inte ens välja färg på mina väggar när det renoverades och pga alla smällar min ekonomi fått så kan jag inte heller göra nåt åt saken. Och nu ovanpå allting så är jag en besvärlig hyresgäst som inte betalar i tid. Flytta kan jag inte heller göra, jag har inte bara betalningsanmärkningar, utan även hyresanmärkningar. Och då pengarna som skulle räddat mig från detta troligtvis brinner inne pga att målet mot FK aldrig drivits är jag nu fast här.

Egentligen vill jag bo på landet igen, ha hästar, andas friskare luft och slippa allt buller från stadsmiljön. Men den drömmen känns väldigt långt borta nu.

Mannen jag träffade innan jul bor iofs precis som jag vill bo, men jag kan ju inte riktigt flytta in där utan att först och främst ha en offentlig relation som vi båda trivs med.
Och trots att vi funkar väldigt bra ihop har det varit svårt att ses, något som jag inte riktigt kan hantera.

Jobbigast var det nu när jag i början av året fick en infektion i livmodern och äggstockarna. Blodet pissade ur mig och första antibiotikakuren bet inte. Efter tre kurer antibiotika som jag dessutom inte riktigt tål är jag trött... Jag har knappt kunnat äta och för ett par veckor sedan fick jag en väldigt obehaglig attack som bestod av muskelkramper, synstörningar, domnade kroppsdelar och en del andra obehagliga saker. Detta beror troligtvis på att mina D-vitaminvärden är i botten. Med detta följer dessutom både paranoia, depressioner och aptitlöshet.

Igår bad jag mannen att glömma mig, för jag orkar inte sitta och vänta på att han ska komma hit och jag får inte åka till honom. Varför vet jag inte riktigt... Och det gör ont. Jag vet att han inte är elak mot mig med vilje, men jag orkar inte ha det så här. Det gör för ont att inte kunna träffa honom när jag vill. Och tyvärr är det svårt att bygga en relation på tvåtimmarsdejter som inträffar varannan vecka. Visst, vi har pratat varenda dag via Skype eller telefon, men jag vill se honom, röra honom, trösta honom när han är ledsen och skratta med honom när han är glad. Jag vill ha "allt det där" med honom, en riktig relation som betyder någonting, en relation där jag vet att någon alltid backar mig. Men jag vill inte förgås i processen.

@TureTurist frågade igår om jag "tappat allt" och ja, det känns så.... Kontrollen över mitt eget liv försvann samma dag som jag blev heltidssjukskriven, vad jag än gör så är det någon som ska godkänna det. Min ekonomi är ett skämt, om ett par dagar kommer jag inte ha råd att äta mer den här månaden, jag har inte råd att hämta ut tillskotten jag behöver för att få upp mina blodvärden, mannen som förmodligen hade kunnat bli "the one" har jag slarvat bort genom att vara rastlös och platsen där jag bor kommer förmodligen aldrig kännas som "hemma".

Och sen är det det där med sjukdomen också.... Den hjälper inte ett smack. Idag skriker både kropp och själ av smärta, jag har suttit och skrivit i snart 8 timmar och tårarna har runnit oavbrutet.

Jag hoppas att ni nu förstår lite bättre varför jag skrev som jag gjorde igår, att jag inte är självmordsbenägen, men att jag ändå inte vill leva. Inte så här i alla fall. Och jag ser ingen utväg. Det finns ingen som vill anställa mig de 20 timmarna som jag faktiskt får lova att jobba varje månad, det kostar för mycket och jag är inte vidare stabil i min hälsa. Och pga hur min ekonomi ser ut kan jag inte riktigt starta en egen firma utan att den går omkull direkt.

Jag önskar att allt det jag orkat berätta för er nu vore allt som tynger mig, men det finns så mycket mycket mer som hänt som tär något fruktansvärt på mig varje dag. Och trots att jag har orimligt många följare på twitter så kan jag räkna mina riktiga vänner på ena handen. Jag har ingen som fångar upp mig innan jag fallit till botten. Min bästa vän sen flera år tillbaka svek mig å det grövsta innan i år. Han var det närmsta en familj jag hade och jag litade blint på honom.

Jag vill absolut inte förminska er som hörde av er igår, men var är ni alla andra dagar? Missuppfatta mig inte, jag vet att ni har era liv att hålla på med, men det är märkligt att vissa bara bryr sig när jag till slut fått nog och vrålar efter hjälp. Tror ni att allt bara "går över" för att jag drar ett skämt? Jag kanske är egoistisk nu, men i min värld är även jag värd vänner som inte sviker, som hör av sig ibland utan baktankar. (Ni som redan gör detta räknas alltså inte in nu, så inga sura miner från er plz).

Orkar inte skriva mer nu, men har ni orkat läsa hela vägen hit så är jag mer än nöjd. Nu vet ni lite mer om hur mitt liv ser ut och varför jag inte vill leva det längre.

Ni som ringde igår: Jag älskar er av hela mitt hjärta och det hoppas jag att ni vet.

Tiggeri

Hej, det är jag igen.

Det har varit en turbulent sommar i mitt liv. Mycket har hänt, både bra och dåligt.
Som en del av er vet så vann jag äntligen mot sjukvården för ca 1 månad sen när min "hypokondri" och diverse psykiatriska diagnoser istället blev till en enda diagnos; Fibromyalgi. Samtidigt som detta är en enorm vinst för mig, eftersom jag (kanske) slipper blickar som säger "fatta att det är psyket det är fel på och inte kroppen", så vet jag att detta är något som jag troligtvis får leva med resten av mitt liv, med allt vad det innebär (har nästan alla symptomen på den listan, mer eller mindre, från och till).

Hur jävla illa det faktiskt är fick jag erfara när jag för ett par veckor sen skulle flytta mitt bohag till en ersättningslägenhet under tiden som de (ÄNTLIGEN!) renoverar mitt hem. Jag tog som vanligt på mig alldeles för mycket fysiskt arbete och efter två dagars massivt slit (för vem som helst då) och alldeles för lite sömn vaknade jag efter 14 timmars sömn med en fullständigt ihopkrampad kropp. Kunde inte gå, inte använda mina händer, bara att ta sig till toaletten var ett helt företag (sorry for tha TMI). Nej, det här är ingen form av "träningsvärk", min kropp reagerar bara väldigt konstigt på fysisk ansträngning och oftast är reaktionen så pass fördröjd att man inte ens KAN "sluta i tid", utan helt enkelt går över gränsen om och om igen eftersom det är dagsformen som avgör hur mycket man kan hantera just den dagen. Ja, ni kanske förstår problemet?

Mina sista saker packade jag fortfarande medan de började riva min lägenhet, de sista grejerna bar jag ut när i princip allting var rivet. Rivningskillarna var jätteschyssta och hjälpte mig att packa ner och slänga det sista. Tyvärr råkade de även slänga lite saker som jag egentligen skulle behålla och eftersom Försäkringskassan höll på att krångla med min sjukersättning innan i år har jag i princip levt på luft och måste nu även betala tillbaka pengar till socialen som jag fått låna under tiden som Försämringskassan hållt på med sitt trams. Ergo, jag har inte råd att köpa nya grejer. Saknar t ex en mopp till mina golv nu. :| (Ni kan kalla mig Svartfot nu, det är mitt nya indiannamn... Snubbelfot Svartetass funkar också ;P)

Fräsmus har blivit lite bättre med sina sår efter medicinering, men vi har varit på flera veterinärbesök som jag inte riktigt hade råd med. Visst, jag kommer få tillbaka lite pengar från Agria (hoppas jag iaf), men det kommer inte att vara imorgon eller nästa vecka för jag är så trött att jag inte ens orkar sätta mig med kvitto, blanketter, recept och allt annat bjäffs man måste fylla i innan man kan kräva pengar. Jag ska även komma på i vilken av de "viktiga" flyttlådorna jag har lagt hans papper. Och nu måste både han och brorsan kastreras innan vi flyttar tillbaka (~1 september). Ytterligare pengar jag inte alls har.

Varje vecka kostar katterna mig ~350 kr för mat och strö (de är stora killar allihopa nu) + försäkring på det. Idag har jag köpt så att de klarar sig veckan ut, men jag har bara 100 kr kvar till oss alla fyra fram till den 18 augusti. På söndag tar min hjärtmedicin slut och en påfyllning kostar nära 200 kr eftersom jag ännu inte kommit över första högkostnadsspärren.

Ännu en gång går inte min ekvation ihop och denna gången har jag inte ens någon matbuffert att ta till i min frys. Jag är fullständigt black nu. Inga pengar på mitt sparkonto, inga pengar i min sparkatt, jag har seriöst inte ens pantflaskor kvar att tillgå nu och börjar känna mig lite lätt desperat. De flesta av mina vänner i köttvärlden har det sämre ställt än mig och de som inte har det har redan ställt upp så jag skäms med både pengar, skjutsningar, flyttning osv.

Jag hatar verkligen att tigga och nu är det andra gången i år som jag gör det, men eftersom jag är så fullständigt slut i kropp och själ som jag är nu så ber jag er, SNÄLLA HJÄLP MIG!

Till och med mitt Flattrkonto har gett upp nu eftersom jag inte haft en tjuga över att betala min avgift med, så vill ni donera en slant åt mig så gör det på följande bankkonto:
Handelsbanken
Clearingnummer: 6761
Kontonummer: 365 890 898

ALLA DONATIONER ÄR VÄLKOMNA! - Ingen peng är för liten. :)

Jag tackar er på förhand och hoppas att ni kan hjälpa mig.

//Pirattanten

Donera mera!

Vill börja med att påminna er om att i morgon är sista dagen att donera till Piratpartiets valsedlar i lokalvalen. Eftersom jag ställer upp i valet till Region Skåne 2010 så tycker jag att alla som gillar mig (hehe :D) ska skänka en femma genom att skicka ett sms till nummer 72550, sms:et ska ha texten “pps 5″ för att donera 5 kr.(Kostnaden blir 5 kr + ev SMS-taxa.)

Man kan naturligtvis skänka mer än så och hur man går tillväga samt saldo på vårt konto hittar du här: http://syd.piratpartiet.se/

Nu till ett ekonomiskt problem av mer personlig karaktär. Som jag har skrivit innan så riskerar jag att stå utan eller få betydligt mindre pengar under (minst) 2 månaders tid (juni,juli). Jag har försökt spara ihop pengar för att iaf ha lite pengar att handla mat för under den här tiden, men har idag varit tvungen att lägga nära en tusenlapp på ett veterinärbesök för Fräsmus som fått otäcka sår på tass och nos som inte vill läka av sig själv. Detta ska även följas upp om två veckor vilket betyder ytterligare kostnader och slutet på mitt sparkapital.

Jag kommer även att behöva kastrera samt vaccinera både Fräsmus och hans bror Morris de närmsta månaderna (något som det var menat att sparpengarna skulle täcka från början) vilket innebär ytterligare kostnader jag inte kommer att ha råd med ifall det går riktigt illa. Jag vet att detta inte är någon annas problem än mitt, men om t ex hälften av alla som följer mig på Twitter hade skänkt en tia eller så hade det hjälpt mig enormt mycket.
Jag hatar verkligen att tigga och om jag får möjlighet så vill jag gärna kunna betala tillbaka evt "gåvor". Så ifall du vill ha tillbaka din tia när jag blivit svinrik politiker så meddela mig vem du är. :D Naturligtvis går det även bra att vara så anonym som banken tillåter.

Pengar kan man sätta in på Handelsbanken, Clearingnr: 6761 Kontonr: 251 001 792

Med hopp om att jag fortfarande har några karmapoäng att inkassera; Tack på förhand!

Nummer 9!

Igår kväll fick jag (till min förvåning) reda på att jag hamnade som nummer 9 av 29 på listan av kandidater till Region Skåne för Piratpartiet i höst. Efter lite scoutande har jag även insett att vissa över mig på listan har bett om att slippa vara på valbar plats, vilket i sin tur kan leda till att jag hamnar ännu högre upp. Detta börjar bli påtagligt läskigt nu! :D Naturligtvis är detta samtidigt väldigt spännande för mig, jag har ju inte gjort någon större nytta sen jag blev sjukskriven för 6 år sen, förutom att utforska just hur Region Skåne EGENTLIGEN fungerar. Vem får bäst sjukvård och varför? Varför har vi "säkerhetskameror" på bussarna när den största faran är att chafförerna inte kan köra buss? Etcetera. :D

Så nu har jag köpt en lila blus så jag kan vara snygg i alla artiklar man kommer vilja skriva om mig osv. ;D Haha. Nervositeten är påtaglig nu märker jag, varför jag väljer att avsluta detta inlägg nu innan det blir helt bananas!

Jag - Politiker.

Förskingringskassan Strikes Again!

För en vecka sen eller två skickade Försäkringskassan ett brev till min Gode Man (som vanligt "glömde" man att skicka en kopia till mig) med kontaktuppgifter till min nya handläggare, dvs den som ska handlägga min ansökan om sjukersättning. På pappret står det även "Vi beräknar att handläggningen av ditt ärende tar cirka 120 dagar men vi arbetar på det så fort vi kan."
*host* Bullshit *host*
Den dagen en handläggare på FK jobbar så fort den kan kommer hela deras system att kollapsa. :|

Nog om det och åter till saken; Jag fyller 30 i maj, det betyder att jag inte längre har rätt till aktivitetsersättning efter det och handläggningstiden för nästa ersättningsnivå är FYRA månader. Någon mer än jag som ser att den här ekvationen inte går ihop? Både jag, mitt ombud och min gode man/advokat förutsätter att de har en lösning som gör att jag ändå får ersättning de två månader som jag riskerar att stå utan aktivitetsersättning. FEL! Efter ett samtal med min nya handläggare får jag förklarat för mig att ifall de inte har fattat beslut i tid så är jag hänvisad till de sociala myndigheterna och deras försörjningsstöd. "Va?" Säger jag här "Hur kan detta ens vara möjligt? Jag har ju faktiskt lämnat in min ansökan i tid?". Efter lite lätt knapprande på sin dator inser även min handläggare att så är fallet och svarar "Jaha, ja...då är det väl din fd handläggare som inte har koll på hur lång handläggningstid vi har." Errh.. Jaha? Och detta är mitt fel...HUR? VARFÖR ska jag straffas för att en myndighet har gjort fel, IGEN? Allt ansvar lades på mig, IGEN.

Ungefär här informerar jag henne om att de faktiskt ligger i tvist med mig angående pengar som de blåst mig på (~300 000 i rena skattade pengar), att de satt mig i skuld, gjort mig ovän med min förra hyresvärd, i princip raderat hela mitt sociala liv och alla andra grejer som de utsatt mig för under årens gång. Och jag frågade om de verkligen tyckte att det var en bra idé att låta mig sitta här och må skit i två månader och ha hoppet som enda vän? Då hävdade hon att hon "förstod hur jag kände". What? Verkligen? Det är jag enormt skeptisk till att hon gör. Jag skulle vilja att hennes chef ber henne göra något 2 månader försent och sen drar in hennes lön i två månader (kanske) och sedan hänvisar henne till en av de mest belastade stadsdelarna i hela jävla Sverige, samtidigt som han erkänner att det egentligen är hans fel.. Men.. "hoppsan" nu läggs allt ansvar på dig! Toodles! Inte ens då hade hon varit i närheten av att förstå vad jag måste utstå mer eller mindre dagligen sen flera år tillbaka för att vara dem och andra instanser till lags.

Nu har jag dansat efter deras och andra myndigheters pipa i snart SEX ÅRS TID och det enda jag ser att jag får tillbaka är att man spottar mig i ansiktet med jämna mellanrum. Jag gör rätt, DE GÖR FEL, JAG straffas. Finns det verkligen ingen lag som kan förbjuda dem från att behandla folk så här? Upphör ens mänskliga rättigheter när man blir sjuk? Jag kan inte säga att jag är direkt förvånad över hur de resonerat och agerat även denna gång, men är förbluffad över att det verkar vara lagligt att det får gå till så här, är det så?

Varför jag gnäller så mycket.

På grund av dagens reaktioner på mina tweets samt påtryckningar från @SuviAndersson (Hihi) tänkte jag försöka förklara min situation för er som tycker jag är en gnällig jävel.

Ungefär så här börjar 98% av mina dagar:

*Vaknar i panik, olidlig smärta och/eller tårar är sällan frånvarande. Har jag drömt under natten så är det i princip alltid ångest- eller stressdrömmar där jag antingen blir jagad, sitter fast, tvingas äta mina djur eller liknande mysigheter. Ibland har jag skurit handflatorna blodiga med mina egna naglar för att jag krampat ihop under natten.

*Nästa steg är att ta sig upp ur sängen/soffan (beroende på var min kropp bestämt sig för att somna)

*Nästa steg är fortfarande att ta sig upp.

*Därefter sitter jag, ofta med huvudet mellan knäna eller stödd av händerna och väntar på att hela världen ska sluta snurra och att jag ska sluta må illa.

*Efter en halv cigarett vinglar jag ut i köket för att brygga kaffe. Tiden detta tar varierar, men vanligtvis mellan 10-30 min beroende på hur många ggr jag tappat bort mig/kaffekoppen/kaffekannan/balansen.

*Eftersom mina katter är de bästa i hela världen så påminner de mig om att det är dags att ge dem frukost. (De uppmärksammar mig även på annat som är fel...glömda spisplattor, glömd kaffebryggare osv <3 )

*Stapplar bort till mitt skrivbord och sätter mig vid datorn i väntan på kaffet. Glor.

*Ibland tar det en stund att ta sig tillbaka till köket för att hämta kaffet, detta kan bero på både glömska och brist på energi.

*2-3 timmars kaffedrickande medan jag försöker väcka hjärnan genom att läsa vad som hänt medan jag sov. Detta funkar sällan och jag är oftast nästan lika roddig i huvudet efter kaffet som jag var innan.

*Klockan 10.00 ringer medicinlarmet. Hjärtmedicinen äts ungefär 30-40min efter det eftersom jag hinner glömma varför larmet ringer. (Tack du som uppfann snooze-funktionen).

*Nånstans runt 11-12 brukar jag ge upp dagens försök till värktablettfri dag och äter en av mina värktabletter, någon timme senare när morfinet gör att smärtan släpper klarnar även hjärnan, för nu behöver den inte hänga upp sig på smärtan längre.

Denna ”lycka” (smärtan försvinner, men på bekostnad av andningen då mina mediciner krockar) varar ungefär i 4-5 timmar då jag försöker få alla dagens bestyr avklarade, om jag orkar vill säga...Oftast hinner jag bara med de saker jag gör för att få in lite pengar...Eventuellt orkar jag handla på vägen hem, om det inte är överdrivet mycket folk i affären vill säga, då hoppar jag hellre över att äta den dagen om det innebär att jag slipper den stressen, ilskan och irritationen det innebär för mig att gå in i en stor flock av människor som jag inte kan kontrollera. Har flera gånger svimmat av i affärer pga detta vilket gör att jag nästan alltid ringer upp en kompis som kan distrahera mig ifall jag tvingas handla ensam, vilket nästan alltid är fallet. Detta gör även att jag inte klarar av att storhandla själv.

Väl innanför dörren hemma igen brukar energin ta tvärstopp, de sista metrarna går jag nog enbart med hjälp av viljestyrka och adrenalin. Inte sällan börjar tårarna rinna okontrollerat nu också. Ett annat alternativ är att jag sätter mig och bara stirrar, igen... Och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra nu..? Äta..? Nej, aptit har jag ingen än... trots att jag varken ätit eller druckit något annat än kaffe under dagen. Jag är nog törstig, men då måste jag gå ut i köket och hämta något att dricka..det är jättelångt till köket känns det som, så jag skippar det tills jag är så torr i munnen att jag börjar få problem att svälja...munnen klibbar ihop. Vid det här laget har värktablettens effekt försvunnit och smärtan kommer krypandes tillbaka...Som vanligt har jag överansträngt mig under dagen eftersom jag inte tillfört kroppen något nytt bränsle vilket gör att om jag inte tar min specialmedicin nu så vet jag att hela kvällen kommer att gå i smärtans tecken. Efter intaget börjar kroppen slappna av, smärtan avtar och det börjar kännas som en bra idé att äta och dricka, ibland blir jag t o m lite hungrig eller sugen på nåt, men bara ibland. Även det annars konstanta illamåendet försvinner och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva, för nu kan jag iaf skratta utan att det känns överdrivet konstlat.
Det är nu kväll...Klockan är oftast 18-20 när jag orkar ta mig till köket för att krafsa ihop någon form av föda, 15 min brukar vara så lång tid maten får lov att ta innan jag tappar både fokus, energi, intresse och aptiten igen. Detta är dessutom oftast den enda gången jag äter något som kan räknas som ”mat” under dygnet. Ofta kombinerar jag maten med att ligga ner och glo på mina serier som jag är smått beroende av. För att både kunna fokusera på vad som händer på min tv samt somna i rimlig tid måste jag även inta mer av min specialmedicin ett par ggr till under kvällen, har jag tur somnar jag innan klockan slår midnatt. Men det där kan variera kraftigt, antingen kan jag inte somna alls, eller så däckar jag fullständigt bara nån timme efter att jag kommit hem och kan utan problem sova i 15 timmar eller så. Men oftast somnar jag lite för sent och vaknar minst en, oftast 3-4 ggr per natt antingen pga smärta eller mardrömmar, inte sällan dränkt i kallsvett och med ett rusande hjärta. Klockan blir morgon. Repeat.

Detta är bara hur jag mår och bara en liten bit av det, för jag pallar ärligt talat inte skriva om resten just nu, för det tär något enormt på mig att berätta detta för er egentligen och jag skulle ljuga om jag sa att tårarna inte runnit under tiden jag skrivit detta. Utöver allt detta har jag en massa absurda problem som jag inte kan påverka nämnvärt. Men mer om de någon annan dag I says, för nu kallar tvätten på mig...Gnh.

Jag kan inte längre hålla tillräckligt länge i en penna för att kunna skriva mer än några få meningar och ibland kan jag varken höra, se ordentligt eller prata som en normal människa, så jag är tacksam över att jag fortfarande kan kommunicera med världen via mitt tangentbord.

Sorgen som aldrig tar slut.

Idag är det 22 år sedan min mor dog. Man kan tycka att sorgen borde minska med åren, men för mig gör den inte det....Jag skulle nästan vilja hävda att den blir värre för varje år. Visst, jag kanske aldrig hade möjlighet att bearbeta sorgen när jag skulle men tiden ska ju läka alla sår, eller? November är den jobbigaste månaden för mig varje år...Inte minst för att jag vet att min bror har/hade det värre än mig och jag vet aldrig hur jag ska hantera det hela. Ni förstår, min mor dog 2 dagar innan hans 15-årsdag och jag minns fortfarande hur icke-glad han var för sin nya moped som han önskat sig. Det var en svartmetallic Puch Dakota och min bror var bara olycklig. Jag förstod inte varför och då var jag ändå den som sett min mor ligga där, livlös, mager och alldeles nydöd. Jag visste och förstod vad döden innebar, men någonstans tänkte jag att någon i familjen "skojade" med mig och att hon en dag skulle komma hem och att allting skulle bli som det var innan hon blev sjuk. Så blev det inte alls. Istället fick jag plötsligt bli vuxen och ta hand om min far som gick ner sig i sorg och sprit. Som om inte det räckte så blev även han sjuk i TBC 1 år senare...Han återhämtade sig från sjukdomen, men aldrig från sorgen och det blev mitt liv de följande åren. Jag gick sällan till skolan, sov på dagarna och vakade på nätterna. Vi bodde mitt ute på en åker och jag hade inga vänner förutom mina katter och senare även min häst, släkten övergav mig till stor del efter min mors bortgång. Men hur bra djur än är för ens mentala hälsa så kan de inte rädda en 7-åring från ett helvete. Jag tror iofs att jag har djuren att tacka för att jag behöll "vettet", de gav mig ändå någon form av outlet och kärlek tillbaka.

Skit samma, det gör för ont att fortsätta skriva för tillfället, jag vill mest meddela att jag mår skit och saknar min mor. Har aldrig velat prata med henne så mycket som just nu. Jag gör som min far och super bort sorgen istället, det är enklare och för min del får alkoholen aldrig övertaget, det går över...Men just nu gör det väldigt ont och jag är enormt ensam. Skål!